1. Tham & Videgård

Trots sin ålder framstår Bolle Tham och Martin Videgård (Kasper Salin-vinnare 2008) som seniorer i det här sammanhanget. Deras södermalms-
baserade verksamhet har vuxit just tack vare villorna, knappast något annat kontor är mer synonymt med formatet. Utmärkande är en vilja att para en nästan schweizisk urmakarprecision med nordisk tradition, ett språk som hämtar sitt uttryck från omgivningen; pimpad lada i inland, stiliserade punsch­verandor i skärgården, slutet som en ringmur på blåsiga gotlandshedar. Nationalarvet omtolkat.

Mölles mest häpnads­väckande hus färdigställdes 2013 av Elding Oscarson som fick utmärkelsen
Årets arkitekt i Residence samma år. Foto Åke E:son Lindman för Residence nummer 4/2014.

2. Elding Oscarson

Ett ungt kontor, drygt fem år gammalt, som ritar som vore det femtio. Och det är det nästan – Jonas Elding och Johan Oscarson samarbetade redan under studie-åren på 90-talet, innan Oscarson drog till Stockholm och Sandell Sandberg, och Elding till Tokyo och självaste Sanaa där han ledde arbetet med New museum på Manhattan. Nyligen vann de uppdraget att bygga till Skissernas museum i gamla hemstaden Lund, ett hedersuppdrag som speglar deras främsta styrka, en förmåga att addera moderna volymer till det mest traditionstyngda sammanhang.

Villa Spröjs av Vision division ingår i en hel familj av Spröjs-hus för husföretaget Sommarnöjen.

3. Vision Division

Anders Berensson och Ulf Mejergren har drivit kontor ihop i nästan tio år. De hör till landets mest uppmärksammade, särskilt för sitt förslag att förvandla Stockholm till ett mini-Manhattan och för sin entrébyggnad till konstparken i Indianapolis – en biljett­kiosk penetrerad av en 30 meter lång poppel. Men som villaarkitekter är de relativt oprövade. Först på senare år, med typhuset Spröjs (Sommarnöjen), har de visat att deras konceptuella experiment går att förena i en väl fungerande bruksarkitektur. Mer sådant!

Villa Ekros ligger på Lidingö. Foto Anne Nyblaeus, publicerat i Residence nummer 7/2011.

4. Marge

År 2002 startade fyra av Sandell Sandbergs främsta arkitekter eget. De döpte sitt företag efter Marge Simpson, inte så mycket för hennes bikupa som att de också var kvinnor i en mans­dominerad värld, och snart hade de gjort inredningen till Moderna museet, ett uppdrag de stal framför näsan på sin tidigare arbetsgivare. Redan där märktes deras karakteristiska formspråk: uppbrutna geometriska former i taktila material. Ett uttryck de renodlat i ett flertal villaprojekt sedan dess, men också i sitt mest kända verk, informationskioskerna på Strömkajen i Stockholm.

Hus på Ramberget i Göteborg av Bornstein Lyckefors, 2006.Foto Johan Fowelin.

5. Bornstein Lyckefors

Hisingsbaserade Per Bornstein och Andreas Lycke­fors (ackompanjerade av Johan Olsson) var båda välkända när de startade sitt företag 2011. Främst genom sina inredningar – något som fort­farande märks i kontorets många restauranguppdrag – men också tack vare Bornsteins hyllade villa, en gyllengul furulåda som bland annat vann Kanal 8:s Hustoppen och prydde omslaget till amerikanska Dwell. Villan speglar väl kontorets största styrka, för­mågan att infria de boendes högt ställda krav inom ramen för en enkel och kommunicerande volym.

Stupet – refugium vid en trappa. Ödeshög 2013 av Petra Gipp, foto Åke E:son Lindman.

6. Petra Gipp

Platsen är allt. Petra Gipps arbeten underordnar sig omgivningarna utan att lägga sig platt. Sedan kontorsstarten 2007, då hon svepte hem tidskriften Arkitekturs debutantpris för en skogvaktarstuga i Grimetons naturreservat i Varberg, har hon ofta fusio­nerat sina modernistiska volymer med vild natur – som den omskrivna betongpaviljongen för Kivik art centre. Verken framstår som inkilade i terrängen, inbäddade i grönska, balanserande vid stup eller på sluttning. Omsorgsfullt placerade öppningar ramar in utblickarna.

Villa Älta i Nacka ritade ­Johannes Norlander 2007. Foto Rasmus Norlander.

7. Johannes Norlander

Hans ritningar säger det mesta om hans villor. Enkla och lättlästa som vore de gjorda av ett barn. Arketyper. Bara det mest väsentliga har överlevt redigeringsprocessen: fönster, dörrar, kanske ett litet regnskydd över entrén. Ibland är husen så reducerade att de tecknar sig som neutrum, som siluetter utskurna ur landskapet, ett uttryck som förstärks av att han ofta väljer att måla sina fasader i mattsvart. Norlanders mod att skala av har han fått från sina studier i grafisk form och en framgångsrik karriär som möbeldesigner. Hans villor är som skrin.

Huset på den nordnorska ön Vega är ritat av Kolman x Boye, prydde Residence omslag nummer 10/2013. Foto Åke E:son Lindman.

8. Kolman x Boye

Samarbetet mellan danske Victor Boye Julebäk och svenske Erik Kolman Janouch formaliserades 2013 efter flera lyckade projekt. Utmärkande för duon är – att den inte försöker utmärka sig. Deras verk smyger. Vid ett första ögonkast rör det sig om bruksarkitektur, varken mer eller mindre, men vid en närmare titt märks en om­sorg om både in- och utsida, om såväl detaljer som hur byggnaderna relaterar till platsen – flera av verken tycks närmast sprungna direkt ur terrängen. Dansk formkänsla möter svensk naturvurm.

Stråhattfabriken för Oscar properties, av Andreas Martin-Löf. Foto Åke E:son Lindman för Residence nummer 3/2013.

9. Andreas Martin-Löf

Det finns något bakvänt över ­Martin-Löfs karriär. 36 år gammal har han hunnit rita flerbostadshus i Hammarby sjöstad och Knivsta, och förvandlat såväl en stråhattsfabrik som ett gammalt postkontor till lägenheter. Men hans erfarenheter i det mindre formatet är begränsade. Än så länge. Skolad hos villamaestron Love Arbén är han väl bekant med uttrycksmöjligheterna, och som tidigare samarbetspartner till minimalisten John Pawson har han förstånd att utvinna mycket rymd ur liten yta. Snart är det hos Martin-Löf unga villaarkitekter kommer gå i lära.

Ett hus som ett bältdjur i Stockholms skärgård. Foto Åke E:son Lindman för Residence, publicerat i nummer 8/2013.

10. Vasco Trigueiros

Svensk arkitekturs största doldis? Trots att han varit involverad i flera högpro­filerade projekt – 2008 ritade han Sveriges paviljong på världs­utställningen i Zaragoza – är svensk-brasilianaren Trigueiros förvånansvärt förbisedd. Men knappast länge till. Internationellt skolad, med flera år under avantgardisten Anders Wilhelmson, har han utvecklat ett expressivt uttryck och en förmåga att skapa komplexa, men välfungerande rumssamband. Cone house i Stockholms skärgård är ett exempel – förra årets kanske allra finaste enfamiljshus.

Det här är precis vad som behövs, i Stockholm och på andra ställen. I Knivsta söder om Uppsala står kvarteret Eda färdigt, 124 modulbyggda lägenheter i fyra huskroppar. »Jag är intresserad av repetitiv arkitektur och detta är sannolikt Sveriges billigaste bostadsrättsförening«, säger arkitekten Andreas Martin-Löf, som nu visar en ny sida med detta annorlunda lågkostnadsprojekt. Företaget Andreas Martin-Löf arkitekter har tidigare fått dras med en viss stämpel som »lyxarkitekter« genom arbeten i stor skala för Oscar properties, ofta ombygg­nader av äldre fastigheter, t ex Stråhattsfabriken på Kungs­holmen. Pågående projekt är bland annat fyra våningar med lägenheter, högst upp i det 3 X N-ritade Stockholm Continental vid Centralen i Stockholm.

Andreas Martin Löf

Fantastiska bostäder kommer alltid att kunna byggas i städernas centrum, men system av små, snygga, effektiva bostäder är en viktig och optimistisk arkitektur som visar vägen framåt på en skev svensk bostadsmarknad.

»Nu har Archigrams 60-talsidéer med ’spaceframes’ och moduler landat i ny kontext både formmässigt och politiskt, i skuggan av den akuta bostadsbristen«, säger Andreas, vars examensarbete på KTH handlade om bostadens utveckling i Sverige. »Vi var världsbäst på 1930–50-talen, i dag har vi ett nedmonterat folkhem, bostadsbrist och en rätt slätstruken bostadsproduktion.« Husen i Knivsta är ritade utifrån ett byggsystem som
utvecklades av firman Junior living. I ett slags rack av betongstommar har prefabricerade lägenheter med stora gavelfönster skjutits in »som i ett vinställ«. En motstående fasad av polykarbonatpaneler sprider ett milt konst­galleriljus i loftgångarna. Det var ett rekord­snabbt bygge också, från igångsättning till inflyttning på omkring sex månader. Lägenheterna i Knivsta är sålda, beröm strömmar in från alla håll. »Men jag har också fått mitt livs första hatmejl, från någon som vill ha bort plast­fasaden annars skulle han ringa polisen.«
Arkitektur som engagerar!

Efter detta pionjärhus ligger fältet öppet. På rit­bordet finns över 1 000 bostadsmoduler som ska byggas. »Även hyresrätter«, säger Andreas, som i kontakten med Svenska Bostäder har fått upp ögonen för den krisartade bostadssituationen för unga. Kontoret har vuxit snabbt sedan början 2008, då Andreas satt inhyrd i en trång lokal på Söder. Nu huserar man i en funkisvåning med utsikt över Riddarfjärden, tolv med­arbetare, varav fyra svenskar. »Kontorsspråket är engelska och våra olika bakgrunder berikar arbetet.« En utmaning i byråns snabba växande är att behålla fingertoppskontrollen och arbeta ända ut i detaljerna. I Knivstahuset har man lyckats. Andreas visar förtjust hur man mitt i kostnadsjakten custom-byggt lysrörs­armatur och tidningshållare med vvs-rörklammer av standardtyp. »När det lilla pratar med det stora och tvärtom, då är det roligt.«

Fint sådant, finurlig omsorg.

Kvarteret Eda i Knivsta.

Det svenska arkitekturåret 2014 kommer att bli ihågkommet för en väldigt snabb och smidig förlossning: attefallshuset! Fritt fram för akropolistempel och byggfuttar på en tomt nära dig! Det kan bli bra och det kan bli fasa när grannen börjar spika på sin attefallare, full frihet råder. Men nu finns det viss hjälp och guidning att få. Lagom till julhandeln släpps boken som just heter 25 kvadrat av arkitekturjournalisterna Mark Isitt (även ständig skribent i Residence) och Eva Wrede. Duon har reagerat med nyhetsnerven och, redan när den nya lagen var i vardande, bett 25 av de mest spännande svenska arkitektkontoren att rita varsin helt ny variant på en 25 kvadratmeter stor boning. Resultatet är ett veritabelt idéfyrverkeri av snygga, smarta, eleganta, ibland lite fula, här och där helt skogstokiga, och i samtliga fall rätt häpnadsväckande, hus. Dock inte alltid hus! Läsaren får förslag på ett sfäriskt ägg som egentligen är ett orangeri, en husbåt som skuttar i sprutet av en permanent fontän, en svinstia, en skidbacke inklusive underjordisk koja/gillestuga för ungdomar att härja i (fasa!) och ett trevånings-hyreshus för 20 personer (mer fasa!).

»Alla 25 kontor sa ja till att göra unika projekt. Det blev en spretig flora av uppslag som måhända kan te sig knasiga men faktiskt är fullt realiserbara, och många av dem är handikappanpassade. Det visar förhoppningsvis på vilken uttryckskraft den svenska arkitektkåren har i dag, och pekar på att det nordiskt strama nu nyanseras med mer expressiva tendenser«, säger Mark Isitt.

Boken bjuder inte minst på härlig läsning, lite som en kokbok. Dels får man ett who-is-who i vår samtida svenska arkitektur serverat i små aptitliga smakbitar, dels får man sig
25 lektioner i arkitekturens olika utmaningar. Och allt så föredömligt kort att även en helt och hållet twitterfördärvad läsare utan någon vidare uthållighet kan stava sig igenom texterna.

Cutting Cai tatueringsstudio är ett av sex förslag från Okidoki arkitekter, som även skissat på ett surdegshotell och en svinstia.

Ett hus som kräver samarbete mellan grannar. I stället för att irritera blir huset själva tomtgränsen. En genial idé av ­Jordens arkitekter som kallar sitt förslag för, just det, På gränsen.

Jonas Waldemarson och Paulina Berglund har ritat ett underhållsfritt, kreativt hus i plåt lämpligt för en verkstad eller ett orangeri, som är lättplacerat även på en mindre tomt.

Skulp­tural paviljong av Johannes Norlander.

25 kvadrat, Mark Isitt och Eva Wrede, 289:-, Max Ström förlag.

Fotat för Residence 2006.

»Det var en enorm ynnest att få fotografera John Pawsons hus i Skåne, som han ritat åt Malin Ericsson och Fabien Baron. Vi bodde där ett dygn och fotograferade. Resultatet blir magiskt vid mötet mellan kunnig arkitekt och beställare.«

Ur Residence 10/2013.

»Långt upp i nordnorska vildmarken fotade jag ett hus ritat av Kolman Boye. Resan tog mycket längre tid än fotograferingen, vädret var nyckfullt men omslags­bilden blev väldigt bra!« Text av Daniel Golling.

Ur Residence 3/2012

»Vid guldkusten i Ghana fotade jag ett hus ritat av konstnärerna Carsten Höller och Marcel Odenbach som använder det som semesterbostad.« Texten skrev Imke Janoschek.

Ett stenkast från Stockholm city ligger en urtidsödla till hus uppkrupen på land. Arkitekten Vasco Trigueiro har ritat huset, med fjällpanel av cederträ på fasaden. Åke E:son Lindman fotade huset för Residence, publicerat i nummer 8/2013.

En mycket omtalad skärgårdsstuga av Tham & Videgård på Lagnö utanför Stockholm. Foto Åke E:son Lindman för Residence, stylad av Lotta Agaton, publicerad i nummer 11/2012.

Läs hela storyn här.

På arkitekten Leo Qvarsebos spetsiga sommarstuga i Dalarna kan barnen fasadklättra om andan faller på. Åke E:son plåtade huset för nummer 9/2013 och Lotta Agaton stylade

I juli 2014 besökte vi arkitekten Martin Videgårds egna sommarhem i Stockholms skärgård, ett hus som också fick pryda omslaget på nummer 7/2014. Foto Åke E:son Lindman

Mölles mest häpnads­väckande hus färdigställdes 2013 av Elding Oscarson som också fick utmärkelsen Årets arkitekt av Residence samma år. Foto Åke E:son Lindman för Residence nummer 4/2014.

Arkitektkontoret Widjedal Racki ritade vackra villa Moelven åt reklamaren Klas Holm, som önskade ett hus helt byggt i trä – med massor av nivåskillnader och en mängd trappor som skapar spänning i huset. Reportaget publicerades i Residence nummer 9/2014 och stylades av Lotta Agaton. Foto Staffan Flodquist.

Kompromisslösa villa Majeviski av duktiga kontoret Arrhov Frick publicerades i nummer 1/2015. Foto Mikael Olsson Styling Alexandra Ogonowski

Läs hela storyn här.

Villa Holmen är DAPs första projekt i Smedshammars gamla hemkommun Sigtuna och är ritat av Calle Smedshammar tillsammans med Henric Wernefeldt. Foto Åke E:son Lindman. Styling Sara Garanty

Läs hela historien här.

Ett hus att få idéer i. Det arkitektritade ”fågelboet” på Svanholmen, av Alexander Lervik, är till för kreatörer som vill dra sig undan världen och skapa, en del av det ideella projektet Ideas Islands.Publicerat i Residence 6/2013. Foto Henrik Bonnevier, stylist Alexandra Ogonowski.

Ett mästerverk signerat brittiska topparkitekten John Pawson – på svensk mark. Publicerat exklusivt i nummer 3/2015 av Residence, numret ligger ute nu.

Det mest imponerande är allt det du inte ser.

Som vattenblandaren, dold i den decimeter­tjocka kalkstensbänken. Eller högtalarna, inbyggda i taket i samtliga nio rum, hög­talarduken är övermålad, Craig David ljuder från ingenstans. Eller platteven som hissas ner från sitt gömställe bakom en nisch. Eller rullgardinen som åker upp i en minimal slits. Eller den nästan 17 meter långa bänken utan stag. Eller armaturerna som belyser de vitmålade väggarna, dematerialiserar rummet, förvandlar murarna till skimrande kulisser och huset till en scen, inkilade där vägg möter tak, som om solljus sipprade in genom en glipa.

Om här nu funnits något solljus, vill säga. Utanför är himlen smutsgrå och asfaltvägarna snöslaskiga, och vore det inte för en dagisgrupp i
gröna reflexvästar skulle man kunna tro att livet här ute vid sjön Drevviken, söder om Stockholm, utspelade sig i svartvitt – vanligaste trädarten är björk. Ett par av stammarna inramas av husets högsta och smalaste fönster. Har arkitekten varit här och finkalibrerat huset på plats?

Inte personligen.

»Men jag tror John kommer i år«, svarar beställaren. »Hans schema är ju lite tajt.«

Så tajt att det förvånar att han ens övervägde ett projekt i den här blygsamma skalan. John Pawson, 66, är engelsmannen som ritat Calvin Klein-butiker, möbler, bestick, broar, fabriker, museer, segelbåtar, scenografi, kyrkor och kloster – munkarna hade sett Klein-butiken på Madison avenue – och vars första bostadsinredning var en lägenhet åt självaste Bruce Chatwin 1982. »I need a courtyard«, skrev den berömde nomad­författaren i sin brief, »a flat roof with walls like a room open to the sky, two bedrooms, and a living-room-cum kitchen with an open fire«.

En specifikation som Pawson förblivit trogen sedan dess.

Bordet av John Pawson, tillverkat i ölandskalkstenen Hors, väger 450 kilo. Fåtöljer och soffa av Pawsons tidigare med­arbetare Claudio Silvestrin och matta av Kasthall. Vardags- och gårdsrummet binds samman av den 17 meter långa bänken. Utemöbler av Pawson.

Bakom hallens vitlackade och belysta dörrar döljs garde­rob, förråd och toalett. På golvet kalksten. Ottoman desig­nad av George Nakashima

En smal kalkstenstrappa svingar sig uppför slänten.

Från entréns förrum leder en kalk­stensspång över vattenspegeln och ut på gården. Den vitputsade muren kontrasterar mot huvudbyggnadens grå. Fönsterramar i obehandlad teak.

Fast allt det där visste du redan. Få arkitekter är mer synonyma med det inrednings- och arkitekturideal som vuxit sig starkt sedan mitten av 90-talet. Det var Pawson som gav oss det putsade betonggolvet och de vitlackade mdf-luckorna med fjädrande gångjärn, och hans genombrott kom 1996 när han formulerade sin puristiska vision i skrift (fast mest i bild); boken Minimum utforskade gränserna för hur reducerat ett rum faktiskt kunde göras. Yta är lyx, konstaterade Pawson, mindre bråte är vad vi behöver i dessa stressade tidevarv. I tidningsreportagen framstod han mer som predikant än arkitekt, alltid vitklädd, ofta barfota.

Med åren har stilen visat sig knivigare att realisera än man kan tro. Medan andra arkitektoniska maner kan gömma sina misstag bakom ornament och lister, står minimalismen naken. Hantverket måste vara hundra, alla avslut perfekta. »Det är fruktansvärt svårt att skapa något enkelt«, har Pawson sagt – han uttrycker sig gärna lika avskalat som sina verk – och beställaren kan inte annat än hålla med:

»Som en av mina byggare uttryckte det, ’Vad mycket lättare det hade varit om allt inte behövde linjera’.«

Jämfört med Chatwins brief var hans beställning mer utförlig. Han hade aldrig tidigare byggt sig ett hus, som infödd stockholmare var han van vid lägenhet, och för att få grepp om uppgiften skrev han ner sina önskemål. Det blev 53 fullproppade sidor. Ett dokument han mejlade till Pawson.

»Jag skrev att jag önskade mig ett hus med platt tak med så få fönster som möjligt mot vägen, två våningar, 200 till 250 kvadrat. Knappt ett år senare, i mars 2007, presenterade John sin lösning: ett trevåningshus med sadeltak, 22 fönster, 400 kvadrat … Inte en siffra rätt.«

Pawsons försvar var att han tagit sin utgångspunkt i den lokala byggnadstraditionen. I den turnerande retrospektivutställning som öppnade på London design museum 2010 fanns förslaget med, och i katalogen för­klarade han att den dominerande bebyggelsen vid Drevviken är »pitch-
roofed wooden structures, typically painted Falun red and enriched with pierced wooden details.« En nationalromantisk typ av bebyggelse som knappt existerar här ute, de omgivande villorna är mer Southfork än Sundborn.

»Jag gick tillbaka till hotellet. Försökte verkligen ta till mig det där förslaget, såg ju att det var intressant. Men det gick bara inte …«

Så dagen efter återvände han till Pawsons mjölkvita kontor vid King’s Cross station.

»I det läget kände jag mig ganska liten på jorden. ’Jag ville ju ha något sådant här’, sa jag, och pekade på ett hus i ett monografinummer. Då titt­ade John på mig och sa, ’Du, det där är en tidning, inte en huskatalog’.«

Att Pawson med små medel kan generera stora effekter är tydligt redan vid tomtgränsen. En repstegssmal trappa i kalksten följer tomten upp till toppen, svingar sig uppför sluttningen innan den knäcker tvärt vänster vid en magnolialund och sedan tvärt vänster igen in i en trång passage mellan upptornande putsväggar och en robust teakdörr i änden.

Övergången mellan ute och inne hanterar han lika dramaturgiskt skickligt. När du öppnat den tunga dörren träder du in i ett smalt uterum med putsade väggar och kalkstensgolv. En öppning i den tjocka muren leder dig ut på den inhägnade gården med sin vattenspegel och tyska lönn och karaktär av klosterträdgård. Tar du vänster hamnar du i dunkla hall­en i husets hjärta, med trappa ner till källaren och trappa upp till de tre sovrummen – alla med varsitt badrum – men utan att förlora kontakten med utsidan, rakt framför dig ståtar en av de inramade björkarna. »Jag får energi ur den här stillheten«, säger beställaren.

Ännu en handgjord pjäs av Naka­shima. Arm­stödet i valnöt är unikt, kunden väljer själv vilket stycke från stammen man önskar.

Bordet i amerikansk valnöt, designat av Pawson, kompletteras med handbyggda stolar av Nakashima. Den öppna spisen ramas in av en nisch som bland annat döljer platteven.

Från hallen leder trapporna till ateljén respektive de tre sovrummen, alla med varsitt badrum. 

Under de åtta år projektet tagit – »Finanskrisen 2008 tvingade mig göra en inbromsning« – var det initiala glappet mellan den ursprungliga beställningen och Pawsons första förslag den enda konflikten mellan beställare och arkitekt. Och särskilt mycket konflikt var det egentligen inte; så här i efterhand kan Pawsons »kupp« lika gärna tolkas som en entusiasm inför uppgiften. Visst hade han kunnat flagga för en annorlunda lösning, men det är som att lusten att rita en minimalistisk version av den ikoniska svenska stugan blev för stark. När beställaren invände, var han dessutom snabb att backa – totalt fyra varianter av huset testades på vägen.

»John är otroligt angenäm att jobba med«, intygar beställaren. »Enormt ambitiös! Och …«, säger han och sänker rösten en aning, »… det fanns faktiskt ingen kostnadsfördel att anlita en svensk arkitekt«.

Det hus som står där i dag rimmar väl med den 53-sidiga beställningen. 311,5 kvadratmeter, två våningar plus källare, 15 fönsteröppningar plus fyra takfönster. Och att Pawson är nöjd märks på hemsidan där projektet pryder förstasidan: på det snöiga fotografiet slukas huset nästan helt av landskapet, en granitgrå volym på toppen av en granitgrå bergsslänt.

Vad du inte ser är vad du får.

Naturstensmuren i granit övergår i en bergs­slänt som i sin tur övergår i marktäckande mur­gröna. Johan Paju har varit ansvarig landskaps­arkitekt.

Materialfloran är reducerad, med golv i kalksten och fast möblemang, dörrar och fönster­karmar i teak. Förutom stolar av George Nakashima märks en lampa i mässing av Jonas Lindvall.

Från gårdsrummet har du fri sikt rakt igenom vardagsrummet och vidare ut över sjön Drevviken. Möblerna är tillverkade i teak och ritade av Pawson själv.

Ett fönster i hela trappans höjd ramar in de ståtligaste trädstammarna.

John Pawson, 66, är Etonstudenten som efter flera år som engelsklärare i Japan började studera till arkitekt i London. Året före examen hoppade han av för att starta eget och har sedan dess förfinat en minimalistisk stil som blivit synonym med dagens inredningsboom. Huset vid Drevviken är ett av hans mindre och mer modesta, inte sällan önskar hans klienter villor på över 1 000 kvadratmeter. Pawsons kontor är baserat i London och har idag runt 30 anställda.

»Ett hus ska förhoppningsvis stå i 200 år. Att tänka i trender blir inte särskilt fruktbart«, säger Bolle Tham som hellre vill prata platsens själ, rumsligheter, ljusföring, hantverk, materialitet.

»Samtidigt är det ingen tvekan om att man påverkas omedvetet«, säger Jonas Elding som menar att tendenserna först uppkommer på skolorna och sedan prövas i villaarkitekturen.

»Det där flyktiga är jag inte speciellt intresserad av«, säger Johan Arrhov som blir trött bara han tänker på arkitektursajter: »De visar 200 nya projekt varje dag, från hela världen. Det är övermäktigt.«

»Klart man är påverkad av sin tid«, säger Eero Koivisto. »Det är inte så att alla oberoende av varandra kommit fram till att carraramarmor och mässing är en fin kombination.«

»Det som driver uttrycket är den specifika situationen«, säger Gert Wingårdh som borde veta vad som gäller eftersom han gör tv om människors husdrömmar, och har sett lyckliga äktenskap gå vilse i byggandet.

»Nu är det raka linjer som gäller, i dag önskar man mer ombonade miljöer, de som har råd väljer gärna trä…«, säger Fredric Benesch och låter som en trendguru.

Och Martina Eriksson, arkitekt på Gotland, djupt rotad i ullen – hon vill helst bara vara ute: »Uterummen blir allt viktigare.«

Sju arkitekter. Sju röster. Om ett ämne som egentligen ingen arkitekt vill sammanknippas med. Stil – bah! Trend – usch! Trots att allt tyder på att kåren är minst lika mottaglig som alla andra. Minns du fasettlooken, byggnaderna som såg ut som diamanter, monolitiska med fasade hörn? De var överallt för fem år sedan. Eller kartongerna, skallösa kuvert där fönsteröppningarna kom hipp som happ, som om de var utstansade av dagisbarn? Eller de där flödande skulpturerna, till synes oberoende av inre struktur? Eller – icke att förglömma – den »pragmatiska stilen«, som förstås inte alls var någon stil, den osjälviske arkitekten hade ju överlåtit åt flödesscheman, vindtunneltest och siktlinjer att formge. Inte konstigt om man blir lite matt. »Så mycket intryck. Klart allt det här fria behöver nyktras till«, säger Gert Wingårdh som i sin bok Fresh från 2013 förutspådde en »nysaklighet«. Gedigna material, hederligt hantverk, enkla former.

Under de 40 år han ritat villor har han sett två stora förändringar (om de beror på tidsströmningarna eller att han vunnit fem Kasper Salin-pris är svårt att säga). För det första:

»Mina tidiga villor var sällan större än 150 kvadratmeter. I dag är det inte ovanligt att man bygger 350 kvadrat.«

Och för det andra:

»Numera är tomterna ofta relativt krångliga. Många av dem har inte setts som byggbara tidigare. De lutar kanske kraftigt, ofta åt fel håll. Då måste man vrida och vända, göra våld på det enkla.«

Ett sådant exempel är hans senaste Villa Kristina. Ett knixigt trähus som kryper in i sig själv, som vänder ryggen mot grannarna. För att ändå ge utblickar har Wingårdh tryckt dit ett torn, en veritabel utkiksplats. Därifrån kan man se bortom den trista villamattan och ner till havet.

Privatvilla Berga strand, en av Wingårdhs senare villor på Tjörn.

Gert Wingårdh driver eget sedan 1977. Ända sedan starten har hans kontor ritat fyra, fem villor per år, en produktion som löpt parallellt med de offentliga uppdragen. Under de nästan 40 åren har tomterna blivit allt mindre och mer komplexa, menar han. Trendspaning: »Inflyttningen till städerna har inneburit att man ofta tvingas jobba med mer uppbrutna och komplexa planlösningar.«

Ett annat svar på samma problem är Creek house av Tham & Videgård. Fast där handlar det mindre om omgivningen och mer om tomtens beskaffenhet. Ett 300 kvadratmeter stort hus har slagits ut på tolv kubiska volymer som kilats in bland lövträden på vardera sidan om en vindlande bäck. En långt mer organisk plan än vi är vana vid.

»Köket är det rum man uppehåller sig i, som knyter ihop alla de andra«, förklarar Bolle Tham och refererar till sommarhus och det otvungna umgänget som ofta råder där. Just sommarstugor har ju kontoret ritat uppseendeväckande många av på senare år, de flesta i Stockholms skärgård, något som i sig kan ses som en trend: i takt med snabbare uppkoppling och trafikförbindelser ökar viljan att investera i sommarnöjet.

Martin Videgårds privata sommarhus, ritat av honom själv, ligger på en bergs- knalle i skärgården och är enligt Jonas Elding ett bra exempel på att postmodernismen är tillbaka i viss skepnad, »med valv och grejer«.

Tolv kvadratiska volymer som ligger längs en vindlande bäck: Creek house i södra Sverige av Tham & Videgård arkitekter.

Bolle Tham och Martin Videgård hör till landets mest uppmärksammade kontor, delvis genom Kalmar konstmuseum men också för sina många permanent- och sommarhus. Trendspaning: »Vi blir allt mindre formella – knappt någon del av bostaden är i dag helt privat. Kontakten med naturen värderas högre, något som märks på de sommarstugor som nu byggs – där framhålls det enkla ofta som ett ideal.«

»Sommarhus tillåter friare lösningar. Man kan bejaka det enkla och informella. När du ska ta dig till din sovhytt eller till duschen måste du kanske gå ut. Sådan flexibilitet möjliggör friare rumssamband och intressanta rumsligheter, både ute och inne.«

Det är en kvalitet som Martina Eriksson också eftersträvar. Hon är Gotlands kanske mest efterfrågade villaarkitekt, och det som blivit hennes signum är hus i stark relation till naturen. Helst vill hon radera ut gränsen helt och hållet. I flera av hennes verk finns alternativa kök, vardagsrum och duschar även utomhus, väl skyddade för väder, vind och insyn.

»Det är ett ekonomiskt sätt att expandera boytan«, förklarar hon. »Att bygga hus är dyrt och i jämförelse är uterum billiga. Rummen kan låna ytor av varandra.«

Däremot är hon mycket noga med att hålla relativt tätt mellan de interiöra rummen, för att kunna dela in huset i temperaturzoner och ställa av de delar som inte används. På så vis sänks uppvärmningskostnaderna. En insikt som är urgammal och som gynnas av upp­brutna planlösningar snarare än samman­hängande rumsfiler.

En av Martina Erikssons nyare Gotlandsvillor med gott om plats för utevistelse.

Förutom att Gotlandsbaserade Martina Eriksson just nu ritar tio olika villor på ön framställer hon bland annat rumsavskiljare i ull i samarbete med Barbro Lomakka. Trendspaning: »Att bygga i gedigna material hör den lokala traditionen till«, säger hon, men det betraktar hon inte som en trend. »Däremot ser jag ett växande intresse för uterummet.«

Att ekologiska överväganden påverkar slutresultatet hävdar alla arkitekterna. Ingen av dem lobbar direkt för passivhus – vart tog den trenden vägen? – men alla betonar vikten av att hushålla med resurserna. Och eftersom det är själva byggprocessen som förorenar mest (den står för närmare 50 procent av den totala klimatbelastningen under en byggnads livstid) är det mest beständiga det mest miljövänliga. En ambition som ibland tar sig extrema uttryck. Som i Arrhov Fricks villa i Saltsjö-Boo: sex exponerade betongväggar, tjocka som fästningsmurar.

»Tydlighet är grunden i allt vi ritar«, säger Johan Arrhov. »Vi gillar att jobba med förenklade strukturer för att hitta god projektekonomi och i stället lägga större del av budgeten på naturliga och kvalitativa material som betong, stål och trä.«

Ett i allra högsta grad »nysakligt« angreppssätt. Men inte tråkigt. Hade villaområdet varit strösslat med betongklossar skulle det varit outhärdligt, men nu framstår villan i kontrast, den är unik och tuff och vittnar om en annan tydlig samtidstendens: att beställarna har blivit modigare.

Jönköpingsvännerna Johan Arrhov och Henrik Frick representerar i högre grad än de flesta den »nysaklighet« som präglar dagens arkitektur. Förutom villor ritar duon butiksinredningar och stora stadsplanerings­förslag, och i så gott som samtliga dominerar det rena och enkla. Trendspaning »Intresset för konstruktion och struktur är stort.«

»Det är långt färre söta schablonbilder i dag«, tycker Fredric Benesch på In praise of shadows. »De referensbilder vi får handlar mer om karaktär och material, om rumsliga situationer. Man litar i högre grad på oss.«

Bland de dominerande materialen tycks trä mest efterfrågat. »Man vill bort från den representativa ytan«, gissar Benesch, »använda mer personliga och taktila material.« Något han tror kommer sig av hållbarhetstrenden. »Precis som man väljer mat som är producerad på rätt sätt vill man att byggnadsmaterialen ska komma ur en sund produktion.«

In praise of Loos apartment i Stockholm, en blinkning till tyske arkitekten Adolf Loos och en hyllning av materialen sten, trä och metall.

Fredric Beneschs och Katarina Lundeberg på In praise of shadows projekt – flera av dem hantverksdrivna lösningar i den lilla skalan – har en närmast påträngande materialitet. Ofta är det trä som dominerar, något duon ser som ett tydligt tecken, »de vita gipsväggarna är på väg bort«. Trendspaning »I takt med att familjelivet får allt större fokus kommer rummen att bli mer jämnstora – barnen och polarna behöver ju också någonstans att hänga.«

In praise of shadows inredning för kosmetikmärket Aesops butik, belägen mitt i Stockholm, satsar hårt på träkänslan.

Frågan är bara hur sund den är. Jonas Elding säger sig inte ha någonting emot det »träiga« – »Det där nakna, ’rätt upp och ner’, det är definitivt en trend, det fanns inte i samma utsträckning för 15 år sedan« – men han påminner om att många material faktiskt inte är avsedda att vara nakna, att »råa« material ofta innebär omvägar. Därför går han och Johan Oscarson ofta motsatt väg; flera av deras villor framstår som immateriella, som neutrum. Vilket, medger Elding, också kan ses som ett tecken i tiden – när något blir etablerat letar arkitekterna alternativ:

»För ett par år sedan ritade vi en villa i Mölle med jättestora fönster. Det var en kamp att få till, men nu är det mer mainstream och vi börjar se fler exempel på mindre, spröjsade lösningar.«

Elding Oscarsons showstopper, Villa Mölle by the sea, satte en ny standard när det gäller stora fönster.

Jonas Elding och Johan Oscarson vann förra året prestigeuppdraget att bygga till Skissernas museum i Lund. Där, precis som i flera av sina villaprojekt, kilade man in en stram volym i ett traditionstyngt och ornamenterat sammanhang. TRENDSPANING »Ett tecken i tiden om något: den moderna arkitekturen tillåts ta plats, den homogena hegemonin börjar så sakteliga brytas ner.«

Villa Mölle by the sea (Elding Oscarson) fick många i Mölle att få hicka när den byggdes mitt i den klassiska bebyggelsen, där den sannerligen bröt »mot den homogena hegemonin«.

Eero Koivisto håller med. »Vi har en princip på kontoret», säger han, »att vi inte får använda det som är trendigt. Att realisera arkitektur tar mellan två och sex år och det som gäller i dag kommer oundvikligen att vara passé när vi är klara.«

I stället är målsättningen att pinpointa morgondagens carrara eller plywood eller mässing redan i dag. På frågan vilka material som komma skall svarar han snabbt:

»Brons, laserskuret vitt kakel och väggpaneler i form av färgat glas.«

Vi tror på högblankt! Claesson Koivisto och Runes privatvilla Widlund house på Öland frontar förutom med en blank utsida en korsetterad midja, en karakteristisk detalj.

Mårten Claesson, Eero Koivisto och Ola Rune tycks inte särskilt trendkänsliga, deras hus har sett ungefär likadana ut ända sedan de gick på Konstfack på 90-talet. I stället är det i detaljeringen tidstecknen kan avläsas. Trendspaning »På tvärs mot den rådande trävurmen använder vi just nu mycket högblanka material som brons, vitt kakel och glas – det senare för att klä in hela väggar. Material som inom några år kommer att förekomma flitigt!«

Betong i förort. Villa Delin i Djursholm byggdes 1966–70, en brutalistisk variant av de äldre villornas individualism.

Fönstret har stått öppet sedan i våras. En av Stockholms snyggaste villor är till salu, men priset skär djupt i kaffekassan: 29 miljoner. Aj. Vi får hoppas att den som köper och flyttar in visar vördnad för ett av landets få högklassiga privata betonghus. Villan är ritad
av Léonie Geisendorf och färdigställdes 1970.

Huset döptes till Villa Delin efter den unga läkarfamilj som beställde det fyra år tidigare. Man önskade sig en »skulptur i betong, placerad i nära förhållande till en praktfull ask«. Byggrätt och ekonomi medgav bara 200 kvadrat i två våningar, men familjen fick ett mästerverk

med både bostad och läkarmottagning. »Huset passade familjen som hand i handske. Det är inte ofta man får tillfälle att rita sådana hus«,

sa Geisendorf själv. Visst kan man stoppa det härligt slitna och lite rostiga bygget i det historiska facket brutalism. Hundratals ton betong har hällts i det bunkerlika huset, men det upplevs ändå som lätt och transparent.

Funkis för en barnfamilj. Dubbel takhöjd i vardagsrummet. Materialen skulle vara »naturliga och ej påkostade«.

Det är denna dubbel­het som är Villa Delins bravurnummer, dess personlighet. Fönstren tycks lyfta den grova betongen, som om glaset ensamt höll den väldiga tyngden kvar ovan jordytan. I grannskapet kallas kåken kort och gott för »betongvillan«. Den är byggd för umgänge och familjeliv, med barn som skulle springa ut och in i de sju rummen. Robusta material, svart linoleum på alla golv. Öppen spis och dubbel takrymd i vardags­rummet. Grönska och träd runt om – den stora asken har överlevt. I väster finns sjöutsikten, och solnedgångarna fyller betonglådan med flytande ljus. Villan har alltid legat där på parad vid Strandvägen 43. Var man i krokarna brukade man ta en sväng förbi, spana och längta. Men vem är hon som ritade härligheten?

Arkitekten Léonie Geisendorf, just fyllda 101 år, är en särling i svensk arkitektur. Hon arbetade i Sverige från 1938 till 2009 och lyfts fram som en av de arkitekter här som varit medarbetare till Le Corbusier, modernismens portalfigur. Redan som barn ville hon bli arkitekt. »Jag vill rita hus, stora, stiliga, starka, stolta, vackra hus«, skrev hon och läste till arkitekt i Zürich. Efter skolan fick hon anställning – oavlönad, såklart – som en av många adepter på »Curbus« kontor i Paris.

Det tunga mot det lätta. Förråd las i uthus. Le Corbusier spökar i färgsättningen.

Hon har berättat roligt om den ofta irriterade, orerande, muttrande stjärnan, som gled in vid halv två på dagarna och kollade vad de anställda hade hunnit rita. Kontoret hade inga stora uppdrag vid den tiden och Le Corbusier försörjde sig på sin konst och sina böcker, som han ansåg att han borde få Nobelpriset för. Geisendorf laddades ändå med Le Corbusiers idévärld om funktionell, förnuftig arkitektur för framtiden.

När pengarna sinade sökte hon sig – i sin Bugatti – till Sverige, vars arkitektur på den tiden hade internationellt rykte. Hon arbetade på olika arkitektkontor och startade så småningom eget kontor med sin man Charles-Edouard Geisendorf. Geisendorf, av vännerna kallad »Lola« och beskriven i Dagens Nyheter som »ett litet intelligent och konstnärligt energiknippe« med »latinsk logik och precision«, rörde sig ledigt i den mansdominerade arkitektvärlden, men var antagligen för radikal och direkt för den svenska bostadspolitikens spel. Hon ritade massor, men fick inte bygga mycket. Radhusområdet på Riksrådsvägen i Bagarmossen är en av hennes få pärlor, en trivsam labyrint av 114 hus på en tallbevuxen höjd. Geisendorfs yrkesliv var annars fyllt av ombyggnader, förslag, tävlingar, undervisning på KTH, arbete med stadsplaner över Stockholms city, Södra stationsområdet och en ny stad, Hansta, som inte blev av.

Genomskinligt bland stammarna. Trädgården är ritad av Ulf Nordfjell.

En byggnad har dock placerat henne stadigt i den svenska arkitekturhistorien: S:t Görans gymnasium, färdigställt 1960. Den dramatiska byggnaden är som en hyllning till läromästaren Le Corbusier, som om Geisendorf ville plantera hans läror i Stockholm och ge staden internationell stil. Skolan stängdes på 00-talet och stod som ett modernistiskt spöke, valt av lokala medborgare till »Kungsholmens fulaste hus«. Nu har Svenska bostäder köpt den k-märkta mastodonten och bygger om den till studentbostäder. Geisendorf själv önskar att den vackra samlingssal som ritades, men aldrig uppfördes, ska bli verklighet.

Léonie Geisendorf framför S:t Görans gymnasium 1960.

Léonie Geisendorf
Léonie Geisendorf (f 1914) Uppväxt i Warszawa. Arkitektstudier i Zürich 1932–38. Praktikant på Le Corbusiers arkitektbyrå 1937–38. Arbete hos Sven Ivar Lind, Gustav Holmdahl och KF arkitektkontor. Från 1950 eget kontor med sin man, arkitekten Charles-Edouard Geisendorf. 1990 Stockholms stads kulturpris. 1995 Hedersdoktor vid KTH. Sedan 2009 bosatt i Paris.

Garden edition by night. Husen går att få i större storlekar.

Det började med åtta vackra modeller på arkitektritade sommarhus, mest tänkta att byggas i skärgården. »Vi ville underlätta för människor att bygga fina sommarställen«, säger Tomas Tjajkovski, projektledare och en av medgrundarna till husföretaget Sommarnöjen, som efter några års egna erfarenheter av ett lite för krångligt husbygge ville gå till botten med vissa problem. Det är lite så
han funkar, Tomas. Uppstår ett problem blir det intressant och då får han upp farten. Det var 2008. Sommarnöjen startades med modeller ritade av Thomas Sandell, Tham&Videgård, Kjellander & Sjöberg, Jordens arkitekter, Mikael Bergqvist, Murman Arkitekter, Widjedal Racki, Arrhov Frick med flera. I dag får företaget, som numera har tre ägare, beställningar på två hus i veckan. Men det är inte längre bara de ganska dyra komplicerade lösvirkesbyggena, utan numera jobbar man mycket med prefab. En stor del av sortimentet tillverkas i en fabrik i Lettland. I år har Sommarnöjen hittills sålt 50 hus.

Sommarnöjens bästsäljande modell är denna, c/o 25 Tidlös, från 469 000:-, inklusive kök och bad. Taket är öppet till nock och tack vare totalhöjden på fyra meter finns plats för sängar och förvaring.

Varför blev det prefab?
»Jag är mer intresserad av att skapa vackra och smarta lösningar med respekt för kundens pengar än att arbeta med en obegränsad budget. Det finns egentligen ingenting som är sämre med prefab, det är bara något som har uppstått i folks huvuden! Dessutom blir det väldigt dyrt att bygga lösvirkeshus i skärgården. Ett sommarhus har man ju mest för att vistas utomhus. Och då blir det lite knasigt att lägga för mycket pengar på husdetaljer som beställaren sällan uppskattar.«

Vad är det som skiljer sommarhus från vanliga villor?
»En villa är något man för det mesta bara bor i under en livsfas, det är mer trendkänsligt. Ett sommarhus har man hela livet, eller i alla fall har man den ambitionen.«

Naturhuset är skapat utifrån tanken att det ska smälta ihop och underordna sig omgivningen, c/o 25 Garden edition.

Gästhus, spa, musikstudio eller lyxig trädgårdsbod. Sommarnöjen säger sig ha Sveriges största kollektion Attefallshus, som heter c/o 25. Pris från 329 000 kronor.

Er egen prefabboom har väl också fått skjuts av Attefallsregeln?
»De facto är vi leverantören som har det största urvalet av Attefallshus. Och vi vill givetvis göra de snyggaste. Men av de prefabhusen vi levererar nu är kanske hälften Attefallshus och resten större hus.«

Är det här också ett steg i riktning mot permanenta villor?
»Att bygga ett sommarhus är något helt annat än att hålla på med vanliga villor. Sommarhus är enklare för att man slipper uppfylla en del formella krav som handikappanpassade badrum och energikrav. Å andra sidan kräver sommarhus mycket mer anpassning till platsen och arkitektur som smälter in i naturen utan att ta över.«

Ett allrum ur Sommarnöjens Attefalls­kollektion. »Det är slående hur lite folk vill ändra när det gäller våra inredningsförslag. Det är vita furuplank på väggar och tak och oftast grå klinker till golvet och 80 procent av beställarna vill ha exakt detta«, säger Tomas Tjajkovski.

Vilka är kunderna som bygger Attefallsstugorna?
»Det kan vara det medelålders paret med utflugna barn som vill att barnen ska fortsätta att hälsa på och då ska de inte behöva bo i gamla barnrum. Eller så blir det mer ett temahus, ett avancerat spa, eller som när vi nyligen byggde 25 kvadrat för en läkares buddhasamling med meditationsrum. Eller så är det entreprenören som inser att han kan hyra ut stugan för 10 000 kronor i månaden.«

Tomas Tjajkovski driver husföretaget Sommarnöjen tillsammans med två kollegor.

Det är något speciellt med hus som arkitekter ritar åt sig själva. Ta bara en titt på arkitektur­historien, den är full av dem. De intar helt enkelt en särställning. Trots att det inte är storleken som gör att de kallas »märkesbyggnader« har ändå byggnader som form­givaren och arkitekten Eileen Grays villa E-1027 på den franska rivieran eller den belgiske arkitekten Victor Hortas jugend­hus i Bryssel lyckats ta plats bland alla Guggenheim­museer, gotiska katedraler och Sydneyoperor.

Men så är ju också förutsättningarna synnerligen goda i projekt där det inte finns någon uppdragsgivare som kan säga »nej, tack« åt arkitektens alla innovativa idéer och lösningar på de problem som hus är till för att lösa.

Allt det här känner arkitekten Andreas Martin-Löf väl till och även om det alltid kommer att finnas begränsningar som budget och vad som är möjligt att åstadkomma på platsen även när arkitekten bygger åt sig själv, precis som i alla andra projekt, så intar fritidshusen en särställning bland arkitekternas egna projekt.

Varför? Arkitekten Andreas Martin-Löf ger själv svaret:

»Det här är inte byggt av nödvändighet, bara av lust och för att det är roligt.«

En sanning som gäller för alla – oavsett om vi är arkitekter eller inte – fritidshusen är till för tillvarons mer lustfyllda stunder. Infinitypoolen skvallrar om att det finns allvar bakom orden. Stor möda har lagts på att göra det lustfyllda och roliga livet här ute möjligt.

Huset ligger mellan två stora tallar. Takutsprånget är ett lån från den gamla huvud­bygg­naden från 1917 och glas­partierna är inspirerade av den glasade till­­byggnaden som Andreas morföräldrar lät bygga på 60-talet.

»Jag ville prova på att rita en pool för att det verkade roligt«, säger Andreas Martin-Löf som under större delen av besöket i huset utanför Gustavsberg står vid poolkanten med en håv. »Men det är mycket jobb med en infinitypool«, fortsätter han.

Kanske det, men det är något med de där meditativa qigongliknande rörelserna med håven som skvallrar om att kanske är det precis det här livet som en stressad och framgångsrik arkitekt behöver. Och så är det med fritidshus, de är krävande.  Men det är ett arbete som ofta är en avkoppling från vardagen.

Bokhyllan skiljer trappan från mat­platsen. Öppna hyllplan är varvade med skåp som rymmer en vinkyl och ett baskåp. Tennisracket från morfar och kameror från farfar som var journalist på Sveriges radio. De två lamporna är ur Andreas egen kollektion.

Kök och bokhylla är liksom resten av husets insida klädda i kvistfri furuplywood. Bord, bänk och pall Ilse Crawford för Ikea, Stolarna av Inga Sempé för Gärsnäs. Vas Pallo av Carina Seth Andersson.

I Andreas Martin-Löfs egen vardag har det blivit färre och färre möjligheter till avkoppling på senare år. Sedan starten 2008 har hans kontor, Andreas Martin-Löf Arkitekter, gjort sig känt som specialister på att omvandla kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Stockholm till moderna och exklusiva bostäder. Stråhattsfabriken på Kungsholmen ritade Andreas om åt det visionära fastighetsbolaget Oscar Properties för några år sedan. Det blev lyckat, uppmärksammat och så bra att arkitekten själv flyttade in i en av lägenheterna (Residence 03/2013). Just nu ritar Andreas och hans medarbetare på 19 lägenheter som ska byggas 60 meter ovanför Vasagatan i det nya Stockholm Continental, höghuset som ritats av danska stjärnarkitekterna 3XN och som byggs mittemot Centralstationen. Inte lika exklusiva som vindsvåningarna och takvåningarna i Stockholms innerstad, men nog så unika är Junior Living, det uppmärksammade konceptet med små, snabbt producerade och billiga bostäder för unga som Andreas Martin-Löf ritat och som ofta framhållits som ett av få konkreta exempel på hur en galopperande bostadsbrist i de svenska storstäderna kan hejdas.

Kök med luckor av kvistfri furuplywood. En slits av carraramarmor från vägg till vägg utgör stänkskydd och diskbänk. Svart ugn från Smeg och blandare från Vola i obehandlad mässing, porslin Inwhite, Nordiska galleriet.

I det egna fritidshuset syns spår av kontorets övriga verksamhet: en känsla för vad på platsen som är värt att både bevara och förnuftigt låna och en vilja att ge det hela ett samtida uttryck.

Det nya huset ligger på en höjd med en magnifik utsikt över Torsby­fjärden, där Finlandsbåtar och kryssningsfartyg gör en tvär gir på sin väg genom skärgården ut på öppet hav.

Och det var för att kunna njuta av det skådespelet som det blev ett sommarnöje här. Inte nu, eller för några år sedan när Andreas Martin-Löf började rita på sitt eget hus. Inte heller på 50-talet när hans morför­äldrar förvärvade stället utan på 1910-talet när krogkungen Sten Hellberg la rabarber på tomten och år 1917 lät uppföra ett åttkantigt tehus – eller utsiktsrum eller rätt och slätt lusthus i kineserande stil – högst upp på berget. Det är det Andreas Martin-Löf har i ryggen när han står på sitt trädäck och njuter av solen. Hellberg drev för övrigt den renommerade restaurangen Brända tomten på Östermalm i Stockholm (nuvarande East), där gästerna kunde njuta rätter med så uppiggande namn som »Chefens eget lilla hjärta i guldsås«. När Hellberg öppnade Brända tomten var etablissemanget det enda i Stockholm dit kvinnor kunde gå ensamma utan att riskera att bli tagna för att vara prostituerade.

I sovrummet är sängstommen liksom rummet, tillverkad av kvistfri furu­plywood. I den svarta nischen i taket finns en automatisk petroleumblå mörkläggnings­gardin. Andreas egen Clamp lamp på en liten träpall. Säng­kläder, Society.

Utanför sovrummet har Andreas skapat en terrassavsats i betong, en betong­sarg som också utgör sittbänk. Under bänken finns en dold led-list.

Det är lätt att förstå varför Andreas Martin-Löf är förtjust i ställets historia och han har dessutom låtit sig inspireras av det Hellbergska huset. Inte bara på så vis att hans nya hus är en plats för rekreation. Han har även rent bokstavligt lånat från den äldre byggnaden, till exempel i vissa detaljer som takfot och takutsprång.

Andreas morföräldrar lät så småningom bygga ut det Hellbergska utkiks­tornet med en tidstypisk låg 60-talsutbyggnad och det är från det glasade hörnet på denna byggnad inspirationen hämtats till det egna ställets glasade delar. Det gamla huset är fortfarande i familjens ägo och där bor om somrarna glaskonstnären Ulla Forsell som är Andreas moster.

Den branta tomten räckte gott och väl till för nybygget, en nätt låda i svart trä och glas, bara 3,6 meter bred, som enligt arkitekten själv mest ser ut som en snickarbod, fast med en glittrande infinitypool som tillägg.

»Det nya huset är smalt för att det inte ska ta för mycket uppmärk­samhet från det gamla som ska få spela första fiolen.«

Det är på musikmetaforerna man känner igen en arkitekt. Ibland brukar arkitekturen jämföras med frusen musik, vad det nu är. Andreas Martin-Löfs hus är allt annat än fruset, snarare är det levande. Det går att öppna upp de stora glaspartierna som skiljer trädäcket med poolen från kök och sällskapsytor och när man rör sig runt huset byter det skepnad. Från snickarbod till palats skulle man kanske kunna säga, för det känns betydligt större och luftigare än sina blygsamma 70 kvadrat. Eller så är det ett litet örnnäste Andreas Martin-Löf byggt åt sig, för när man rör sig runt huset blir det snabbt uppenbart att det är ett tvåvåningshus som klättrar nedför branten. Det undre etaget rymmer sov- och badrum och som inte det vore nog vilar hela härligheten på en rejäl betongsockel som bland annat rymmer teknikrum. Från poolkanten är det 20 meter ner till vägen som besökare närmar sig huset från.

»Det har varit en rolig utmaning att förena en vacker plats med ny arkitektur«, konstaterar Andreas Martin-Löf.

Högt beläget på en brant klippa med utsikt över Torsbyfjärden söder om Stockholm har Andreas Martin-Löf byggt sig en kub av glas och plywood. Det stora glaspartiet mot norr är ett egenritat system som tillverkats av en lokal snickare. Huset ser på håll ut att vara endast glas och tunna träspröjsar, men har en dold stålstomme för att klara vindlasterna från vattnet.

Andreas i entrén till köket. Dörren är handgjord, med precist utfört dörrhandtag i mässing, som ackompanjeras av en frånluftsventil från Biltema. Årets arkitekt är mycket för att blanda högt och lågt.

Men hur ny är den arkitekturen egentligen? Visst, det är modernt men mycket av detaljerna är lån och när Andreas själv ska beskriva vad det är han gör använder han skämtsamt termen »gammelsnusk«. Med det menar han att en arkitekt inte måste göra rent hus med historien, att han inte drar sig för att använda grepp som andra kolleger skulle fnysa åt som
romantiska. Som spröjsar, som gett ett hus som Andreas Martin-Löf ritat i Hammarby Sjöstad sitt karaktäristiska uttryck, eller handgjorda slagdörrar som han valde till sommarhuset på Värmdö i stället för de skjutdörrar som tycks vara normen för alla som vill kunna lösa upp gränsen mellan ute och inne. Dörrar som dessutom har handtag i mässing. All synlig metall i huset är mässing, som är ett material man kan vänta sig i anslutning till den ljusa marmor som finns i köksbänkarna eller den mörka marmor som gör badrummet till en grotta, men inte till den plywood som både köket och den fasta bokhyllan som löper utmed husets invändiga trappa är utförd i.

»Det har varit ren terapi att göra ett hus som är lika precist snickrat som en möbel«, säger Andreas.

Där har han lyckats, i materialvalen har det funnits en vilja att blanda högt och lågt utan att det skaver. Den mixen hade kanske varit svår att övertyga en ängslig uppdragsgivare om. Men å andra sidan, hade huset ritats för någon annan hade kanske det största misstaget Andreas begick under projektet kunnat undvikas.

Rottingmöbeln är ett arv från tomtens tidigare ägare. Trä­däcket är av tillverkat av Oragano­wood och är helt skruvat med dold infästning. Ingen trall­planka har klyfts utan de är lagda i ett mönster som går jämt ut trots många vinklar och möten. Kuddar, Garbo Interiör, växter, Gingko.

»Jag glömde bort gästrummet«, berättar han.

Och så är det. Huset har det mesta. Kök, badrum, bastu, terrasser i tre väderstreck och poolen, såklart, men inget rum för gäster att sova i. Eller så är det just det misstaget, liksom slagdörrarna, som kan göra att huset behåller sin originalitet och fräschör över tid. Arkitektens eget hus är också ett laboratorium för att testa idéer, lösningar och metoder som lika gärna kan vara medvetna utmaningar av tidens konventioner som misstag.

»Ett hus är alltid ett tydligt tidsdokument«, säger Andreas Martin-Löf. »Det ska bli intressant att se om det håller eller om man tröttnar på det.«

Vardagsrum med utsikt över träd­kronorna. Soffa från B&B, fåtölj Strain Prostoria, matta Kasthall. Lampa Ligne roset. Bordet har Andreas ritat själv med skiva av matt Nero Marquina-marmor. Stora vasen på bordet av paret Triller i Tobo. Lilla vasen, Gunnar Wennerberg. Victor Heinrich Seifert har skulpterat brons­statyetten som påminner Andreas om hans mamma.

Badrummet är inrymt på en yta in mot berget bakom sovrummet och är därför utformat som en förfinad grotta i Nero Marquina-marmor. Den skjutbara plywoodskivan döljer tvättmaskinen. Duschblandare, Vola.

De höga dörrarna speglar sig i poolen när solen går ner. Huset är placerat så att det fångar solen ända fram till solnedgången. Insidan är mörkgrå för att dagtid se härligt blå ut men kvällstid mer bli till en skogstjärn.

Stockholm växer och bristen på bostäder likaså. I takt med att stadens ombyggbara vindar börjar ta slut har nya kreativa sätt att skapa fler boenden i befintliga hus skapats. Mest intressant är kanske att bygga på höjden. Ett koncept vi kommer se mycket mer av menar arkitekten Ola Rune som tillsammans med sina kollegor Mårten Claesson och Eero Kovisto ritat två nya våningar till 60-talsbyggnaderna i kvarter Obelisken på Blekingegatan på Södermalm. Den typ av 60-tals arkitektur som finns där gör sig särskilt bra för ändamålet eftersom de platta taken lätt byggs på.

Det finns dock många regler att förhålla sig till när man ritar tillbyggnader på befintliga flerbostadshus. Solen måste till exempel kunna lysa upp gatan på samma sätt som den gjort innan. Genom att bredden på de nya våningarna bara uppgår till en viss procent av byggnaden under kan solstrålarna nå ända ner på gatan, dessutom ser man knappt tillbyggnaderna om man stå på gatan under och således ändras inte stadsbilden nämnvärt. Arkitektkontoret Claesson Koivisto Rune har utnyttjat dessa regler på bästa sätt. Runt de nya våningarna har de ritat in vackra takterrasser. Lägenheterna är olika stora, en del är etage våningar, andra enplanslägenheter med terrass på vardera sidan (åt norr och söder). Och förutom de 20 nya våningarna som hittas på taken så har de även uppdaterat 15 lägenheter i ett av husen under. Resterande av de underliggande lägenheter är hyresrätter och tillhör Claesson Koivisto Runes uppdragsgivare, fastighetsägaren Stockholmia. Projektet går under namnet Obelisken 29.

 »När vi började med Obelisken 29 så frågade vi oss: vad är det man drömmer om att ha i sitt boende?«, berättar Eero Koivisto. »Mycket handlar om ljus, rymd, utsikt, kvalitet, öppenhet, en känsla av frihet, bra planlösningar som ger ett naturligt flöde med få avgränsningar – allt det har vi försökt ta fasta på.«

Det renoverade 1960-talshuset i puts har delats upp i fyra kulörer som matchar teglets och fått en ny och modern fönstersättning. Invändigt erbjuds 15 effektiva bostäder om ca 30–110 kvm. Flertalet av de större våningarna är 5:or med två badrum.

Lägenheterna planeras att finnas till försäljning från den 28 september och det är fastighetsmäklaren Fantastic Frank som ansvarar för försäljningen. Preliminärt är inflyttningen i januari 2016.

Läs mer här.

Stor omsorg har lagts vid val av material och i det omfångsrika detaljarbetet; Claesson Koivisto Runes signum återfinns i planlösningarna men också i specialritad fast inredning som fönsterbänkar, balkongräcken, trappor med mera.

Alla kök i Obelisten 29 är gröna med bänkskiva i grön marmor. Ett val som arkitekterna insisterat på eftersom de tror att det är ett materialval som kommer hålla länge rent trendmässigt.

Lägenhet 529, en av de 20 lägenheterna på tillbyggnaden har terrass i tre vädersträck och sträcker ut sig över 155 kvm.

Eftersom en del av fönstren ligger åt söder har man vidtagit åtgärder som Air condition för att högsta möjliga komfort ska uppnås för bostadsrättsägarna. Takvåningarna har terrasser åt två håll.

Alla materialval är noga genomtänkta. Tillbyggnaden är klädd i vackert handgjort tegel från danska Petersen tegel som matchar de putsade fasaderna undertill.

Tegelt kommer från fantastiska Petersen tegel som vågat satsa på handgjort tegel framför maskinproducerat. »Ingen telgelsten är exakt likadan som en annan« säger Ola Rune. Petersen Tegel ligger vackert till i Danmark.

Planlösningarna i de olika lägenheterna är noga planerade. En del av bostäderna är etagelägenheter där entrén och sällskapsytorna hittas på ovanvåningen.

En del av lägenheterna har tapeten Facade från Claesson Koivisto Runes kollektion för Engblad & Co.

Köksknopparna i polerad aluminium är även de designade av Claesson Koivisto Rune och tillverkas av Skultuna.

Även i badrummen hittas elegant grön marmor på en av väggarna. På golven ligger en sandstensfärgad granitkeramik. Återsående väggar i badrummen är klädda i ett vitt blankt kakel som linjerar med klinkergolvet.

Lägenheterna har golv i vitpigmenterad mattlackad ek.

Tegel från Petersen tegl.

1. Övernattning på designgalleriet: Bea Mombaers

I kustorten Knokke, Belgiens svar på Skanör–Falsterbo, är inredaren Bea Mombaers något av en lokalkändis och hennes B&B vida omtalat. Bea har omvandlat ett traditionellt flamländskt hus med halmtak, ritat av arkitekten Lionel Jadot, till ett B&B där varenda möbel och accessoar är till salu. Bea driver vintage- och designbutiken Items i Knokke och står efter förmåga själv i farstun på sitt B&B och tar emot gästerna som får kliva in i Beas egen värld och liv. De stora fönstren, betonggolvet, ett öppet kök med en välfylld kyl, en stor samling vintagemöbler och inrednings­accessoarer – allt mellan 50- och 80-tal från storheter som Verner Panton, Arne Jacobsen och Charles och Ray Eames – och högar med designböcker gör det stora vardagsrummet till det perfekta hänget en mulen vinterdag. Här drar man gärna i gång en platta, häller upp ett glas rött och slår sig ner i en djup Togo-soffa från Ligne Roset.

B&B by Bea Mombaers, Knokke-Le-Zoute, Dubbelrum från cirka 1 700:-, bea-bb.com.

2. Korsvirkesmys: Moka & Vanille

Efter att ha skolat om sig från neuropsykolog till inredningsarkitekt bestämde sig Dorien Cooreman för att sätta tänderna i en gård där hon i dag både bor och arbetar.

»Det var aldrig min intention att starta ett pensionat«, berättar inredningsarkitekt Dorien Cooreman under tiden som hon dukar fram en frukost bestående av nybakat bröd, gårdsvärpta ägg och hemkokt marmelad.

»Men när jag fann mitt drömhus – en gammal lada som var på vippen att rasa – hade jag faktiskt inget val.« Dorien berättar om de belgiska lagar som gäller konverteringar av gamla ladugårdar och att man, om boarean överstiger ett visst antal kvadratmeter, tvingas välja mellan att inhysa sin egen verksamhet eller pensionat på gården. Dorien valde båda, så sedan åtta år tillbaka driver hon både B&B:et Moka & Vanille samt inrednings­studion Moka Projects från sitt eget hem i den belgiska provinsen Limburg.

Moka & Vanilles fyra gästrum och allmänna utrymmen förmedlar renhet, lugn och kvalitet, värdeord som återspeglas i alla Doriens projekt.

Vid det restaurerade pensionatet, som ligger i slutet på en grusväg omgärdat av skogar och fält, välkomnas gäster av gårdens höns. Fyra gästrum, ett allrum och en matsal har inretts med inspiration från den italienska målaren Giorgio Morandis stilleben i jordiga och urblekta färgtoner. Specialtillverkade sängkläder i linne, badrum i tadelakt, handdrejat porslin från PTZE Porselein och möbler i massivt trä från Malvini gör att hela stället osar kvalitet. Och namnet?

»Moka & Vanille är döpt efter de två åsnorna som bor här på gården.«

Moka & Vanille, Heusden-Zolder. Dubbelrum från 1 200:-,  moka-vanille.com

3.  För Fashion-hipstern: The Apartment

Brutalism med själ, vilket är arkitekt Vincent van Duysens signaturstil, speglas i den naturliga samlings- platsen i The Apartment, ett rum med öppen planlösning som huserar kök, middagsplats, vardagsrum med öppen spis och tillgång till takterrassen.

Designälskande Antwerpenkännare har med all säkerhet tillbringat en hel del tid på Graanmarkt 13, en krog, en mode- och designbutik och ett konstgalleri samlat under ett tak. Med sitt läge på ett stilla torg i hjärtat av staden lockar denna smältdegel till sig alla från svartklädda japanska mods på jakt efter R13-jeans till Chaneldräktsklädda damer som petar i sin trerätterslunch. Sedan i somras har Graanmarkt 13 kompletterats med The Apartment, en 280 kvadratmeter stor lägenhet som tidigare beboddes av ställets ägare Ilse Cornelissens och Tim Van Geloven och deras barn.

Den belgiska arkitekten Vincent van Duysen har skapat ett sobert B&B bestående av fyra sovrum (med plats för åtta), två badrum, ett vardagsrum, ett kök och en terrass med utsikt över Antwerpens stadskärna, utspridda över två våningsplan. Etage­våningen, som är inredd med design­guldgossen Michaël Verheydens produkter och Astier de Villattes anteckningsböcker, är som klippt och skuren för en långhelg med de närmaste vännerna.

»Våra första gäster var ett sällskap ryssar som anlände i tre limousiner, där två av bilarna enbart var fyllda med helgens outfits. Det tog vår concierge en hel dag att stryka och ånga alla plagg.«

The Apartment, Antwerpen, pris per natt i lägenheten är cirka 12 000:-, graanmarkt13.be.

4. Bo i betong: Shelter 7

Shelter 7:  Genom takfönstret på sovloftet hör man ljudet av katedralen Sint Baafs klockspel.

Ett stenkast från Gents historiska centrum, med kanaler och sevärdheter som den gotiska katedralen Sint-Baafs, ligger på en lugn sidogata en betongbyggnad som mest ser ut som en byggarbetsplats. Där, mitt bland alla fixies-cyklar, innanför en hemlig dörr i den coola cykelbutiken Blanco i bottenplanet, finns ett av stadens utan tvekan skönaste boenden.

Shelter 7 är en 80 kvadratmeter stor lägenhet på tre plan. Bed and breakfasten drivs av ett ungt par som tyckte det var synd att inte se byggnaden, ritad av arkitekt Raymond Jacquemyns, komma till sin rätt. En maffig spiraltrappa i trä leder från butiken upp till första plan, där kök och vardagsrum med öppen spis finns. En våning upp intar badrummet hela våningsplanet och en dörr leder ut mot en takterrass. Genom en synnerligen smal och brant gång kommer man till det spartanska sovloftet på översta våningen.

Den handplockade mixen av möbler och designelement byts med jämna mellanrum ut, då alla lösa föremål är till salu. Frukost är något man själv får ta hand om, men kaffe ingår i övernattningen.

The Shelter 7 , Gent, dubbelrum 1 300 kronor,  www.theshelter7.be

5. Ofabricerad skönhet: Factorij 10

Neutralt och lantligt är melodin i de sex gästrummen på Factorij 10, ett B&B inhyst i en gammal cigarrfabrik.

1832 lät den lokala cigarrtillverkaren J W Hoefnagels & Zonen uppföra en fabrik i utkant av det lilla samhället Wijchmaal i nordöstra Flandern. Cigarrerna, som gick under namnen Pareltjes, Le Dessert och

Porte-Bonheur, fick tidigt stor spridning i olika delar av världen tack vare rälsen och den station som anlades i närheten.

I de allmänna utrymmena har inredningsarkitekt Dorien Cooreman tagit ut svängarna med röda accenter på Factorij.

I dag går en av områdets många populära cykelrutter på sträckan där rälsen tidigare låg. Även den gamla cigarrfabriken har fått ett nytt användningsområde, då det sedan några år tillbaka är boutique-B&B i regi av paret Martine och Dirk Moors. De många originaldetaljerna visar på att man respekterat byggnadens historia i den utsträckning som varit möjlig, och i de sex lyxiga gäst­rummen, som uppkallats efter namnen på cigarrerna som producerades i fabriken, syns det tydligt att inredare Dorien Cooreman (från Moka & Vanille) varit i farten.

Factorij 10, Peer, dubbelrum från 1 100:-, factorij10.be.

6. Karlsson på taket: Studiomie i Gent

En container med utsikt över Gent har placerats högt upp i vad som tidigare var ett av stadens sågverk. Snickarglädje råder på Studio­mie, där det genomgående materialvalet varit enkelt – nämligen plywood. Den hopfällbara stegen leder upp till sovloftet.

Att bo i en container är inte något man i regel eftersträvar, men efter en natt hos Studiomie i Gent vågar vi påstå att de flesta skulle tänka om. Skaparen bakom Studiomie, som även är en design­byrå som sysslar med formgivning och inredning, är Mieke de Maeyer som tillsammans med sin man såg chansen att göra något alldeles unikt av ett nerlagt sågverk. De omvandlade det till sitt drömhem. I en container som nås med hjälp av en brant trappa har hon dessutom skapat ett enrums-B&B. Från sitt upphöjda läge erbjuder rummet utsikt över hela Gents stadssiluett.

Inredningen är enkel, men gillar man den rådande plywoodtrenden så finns på ett fåtal kvadratmeter allt man kan önska sig: toalett, förvaring, pentry, plats att sitta och en säng. Frukosten, som serveras i små behållare med hand­skrivna meddelanden och instruktioner på, är exempel på just en sådan personlig, ohotellig touch som Mieke vill ge sina gäster, som även får tillgång till cyklar under sin vistelse på Studiomie.

Studiomie, Gent. Dubbelrum från cirka 1 200:-, studiomie.be.

7. Fashionabel inkvartering: Room NationaL

Den 40 kvadrat­meter stora lägenheten 70 är inredd med vintage och designklassiker.

Det är klart att modestaden Antwerpen, känd främst för avantgardistiska modeskapare under namnet Antwerp Six, ska ha ett boende med inslag av mode. Vägg i vägg med MoMu, stadens egna modemuseum, ligger Room National, ett B&C (C står för coffee, då man valt att inte servera frukost) formgivet av Violetta och Vera Pepa, två systrar verk­samma inom den belgiska modeindustrin. De tog hjälp av arkitekten Jo Peeters för att ta fram de tre sviterna 01:s, 70:s och 69:s vitt skilda estetiska uttryck.

»Våra återkommande gäster får snabbt en personlig favorit«, berättar ägaren Jan Michiels, som även driver ett antal av stadens hetaste krogar.

Lägenhet 01 är, med sina ljusgrå och vita toner, den oskyldiga våningen. 70 har en skön retrokänsla över sig, medan den dekadenta sviten med namnet 69 är – ja, det kan man säkert själv lista ut …

Room National, Nationalestraat 24, Antwerpen. Dubbelrum från cirka 875:-, roomnational.be.

Den lilla exklusiva presslunchen ska serveras på ett hustak med utsikt över hela Gärdet. Fastigheten ligger bakom en av Stockholms större byggropar, och vi tre inredningsredaktörer som får en första sneakpeak på Oscar Poperties senaste projekt, 79&Park, som ligger på Sandhamnsgatan 79, får först åker i världens läskigaste bygghiss. Redo att dö för en vällagad gratislunch, djupandas vi oss igenom den skakiga färden uppför. Väl uppe möter en utsikt från Frihamnen över Kaknästornet och så hela vägen bort mot Södermalm. I byggropen framför oss låg en gång i tiden Stimhuset, nu är det mest lera och betongfundament.

Här ska det byggas ett helt nytt bostadskvarter, med 168 lägenheter, som ligger i en terrasserad ring, en läktare som rotera mot Gärdesfältet. Det är danske stjärnarkitekten Bjarke Ingels, känd bland annat för VM-husen och Islands Brygge i Köpenhamn som hållit i pennan. 79&Park kommer att vara färdigbyggt och inflyttningsklar 2018, men redan nu har ett 40-tal av lägenheterna legat ute till försäljning och vanlig ordning blev det kö när det var dags för det första släppet.

Danske stjärnarkitekten Bjarke Ingels (BIG) har ritad den roterade terrasserade ringen vid Gärdet som omfattar 168 lägenheter. I bottenplan kommer det att bland annat finnas fik,, bageri och förskola. Inflytt är planerad till 2018.

”Trycket är ju enormt hårt på alla våra projekt. I Stockholm fattas det så många lägenheter. Och vi har nu under tio år byggt vårt varumärke, så att vi har lättare att sälja ett sådant här projekt där köparen måste lita på att det blir bra”, säger Oscar Engelbert som närvara i egen person uppe på taket. Häruppe har företaget byggt en visningslägenhet bakom byggropen, komplett med stora trädterrasser och fetbladsplantering, enkom för att förmedla känslan till spekulanterna.

Oscar Engelbert intygar att det är väl värt det.

”Folk binder ju upp sig i två år framåt för ett projekt som de annars bara får se på papper. Här uppe förmedlar vi ett tydligt intryck hur det kommer att se ut.”

Rendering från Oscar Properties -projektet 79&Park som ligger på Sandhamnsgatan på Gärdet i Stockholm.

Oscar Properties har hittills mestadels omvandlat industrifastigheter i projekt som Chokladfabriken på Kungsholmen, Ateljéhuset i Vasaparken, eller Läderfabriken i Nacka. 79&Park är ett av tre nybyggarprojekt, alla tre med väldigt renommerade internationella arkitektbyråer, ett annat är Norra Tornen vid Norrtull som ritats av Rem Kohlhaas och ett tredje ett landmärke vid gasklockorna som ska ritas av Herzog de Meuron.

Visningstrean uppe på taket förför med 2,70 m i takhöjd, grågrönt kök från poliform, som inte nyttja takhöjden, och därmed bjuder på ett luftigare intryck, jättestora fönster med ramar i ek, som ger en skön känsla av 60-tals ateljé.

”Att bygga en sådan här lägenhet ge ju också ett utmärkt tillfälle att testa byggmaterial och olika lösningar”, berättar Herman Persson, sedan i somras designchef för Oscar Properties.

”Här var det till exempel en del krångel med de stora fönstren, och vi vill nog justera färgen på den enstaviga parketten med dörrarna.”
Dörrarna i ekfanér räcker nästan hela vägen upp till den generösa takhöjden. Öppen planlösning med kök från poliform och vardagsrum i ett, direkt access till terrass eller balkong från köket, två sovrum, ett med walk-in-closet.

”Nästan alla 168 lägenheter har olika planlösningar”, säger Herman, ”detta lite beroende på huset olika vinklar och vrå.”

Samarbetet med en dansk arkitekt var extra spännande.

”I Danmark har man sällan en byggherre som lägger sig på den detaljnivån som vi gör”, skrattar Oscar Engelbert.

”Och där är det också klart färre regler att förhålla sig till i byggnaden.”

Lunchen! Som serverades på grön keramik av Brigitta Watz bestod av  en liten entré med friterad lav (tydligen übernyttig men inget som direkt kommer konkurrera ut chipsen hemma hos oss …) Huvudnumret var väldigt god spetskål med svenskfångad bläckfisk samt knaperstekt bovete. Asgott och lagad av Årets kock 2014, Filip Fastén. Det var värt två turer i den där läbbiga bygghissen.

Vinterträdgård eller orangeri i Residence chefredaktör Hanna Nova Beatrice hem. För att se mer av huset, titta på filmen här. Foto: Mikael Axelsson

Detta fantastiska orangeri tillhör Rute stenugnsbageri. Bild av Amelia Widell. 

För cirka två år sedan skrev vi om detta lyxiga orangeri på Lidingö som ritats av Jordens arkitekter. Foto: Åke E:son

Hotellet Ett hem i Stockholm är vida känt för sitt magiska orangeri.

Detta fantastiska vinterrum hittar du i det grafiska formgivarparet Henrik Nygren och Susanna Nygren Barretts gotländska sommarhus. Foto Johan Carlson

Sist men inte minst, Avanto Architects knock out till växthus och trädgårdsbod, Kekkilä modular garden shed. Foto Kekkilä.

I början av 70-talet kunde man slänga sig ner i baksätet på en Taxi Stockholm utanför Centralstationen och säga att man ville bli körd till Svamphuset. Mer specifik än så behövde man tydligen inte vara – chauffören visste var huset låg. Så gick hörsägen. Detta fick vi berättat för oss samma dag vi skrev kontrakt på huset i Stuvsta, lugn villaidyll i söderförort, tolv minuter med pendel från innerstan. Jag har hört det berättas några gånger till, av förbipasserande som bott i området länge. Jag brukar tänka att varje boende bär på bra historier – om arkitekter och knasrenoveringar, excentriska ägare, skilsmässor och hämndlystna grannar. Ända sedan jag var liten har jag tyckt om berättelser om hus och det som skett i dem, oavsett om de är baserade på fakta, skvaller eller rena upptäckter. Som när man hittar dolda meddelanden bakom en gammal tapet eller kusliga saker som någon glömt på en vind.

Huset ligger på en hörntomt, och har en bärande stålkonstruktion som gett det formen av en svamp.

Hanna Nova Beatrice på terrassen i Stuvsta i södra Stockholm. Huset stod klart 1970, familjen flyttade in för drygt tre år sedan. Bord och bänkar från Ikea, kopp från KH Würtz, skålar från Garbo.

Det här huset köptes på magkänsla. Jag gick in, rusade snabbt mellan rummen, gick ut till bilen med bultande hjärta och brast i gråt. I det här huset ville jag bo – trots att det låg i fel del av stan och vi inte gick i flyttankar. Dagen efter la vi ändå ett bud. Två dagar senare skrev vi kontrakt.

Svamphuset stod klart 1970. Den kroatiske arkitekten Radovan Halper, som verkade i Sverige under 60-talet, hade storslagna planer för det. Huset var hans första experiment för en ny sorts typhus som kunde uppföras på kuperade tomter med ojämn terräng – därav husets smala »betongfot« som inte kräver mycket plan tomtyta. En bärande stålkonstruktion ger det formen av en svamp, ett dyrt sätt att bygga och mig veterligen blev det bara ett hus. Men Halper föreläste ofta om sitt »Pilzhaus«, som han kallade det, hans svamphus. Entréplan består av bara sju kvadratmeter hall och spiraltrappa. Livet levs en våning upp; här finns ett öppet kök, tre sovrum och ett öppet vardagsrum centrerat runt spiraltrappan som utgör husets mitt.

Glasutbyggnad och terrass, favoritplatser under vår, sommar och höst. Bänk, Grafitgrå, kruka, Friends & founders och växter, Zetas trädgård.

Terrassen är ritad av inredningsarkitekten Anya Sebton och binder samman huset med trädgården. Här finns grill och matplats, några bänkar och solsängar. Bord och bänkar från Ikea, mugg på bord från KH Würtz och en kruka från Carina Seth Andersson. Alla växter kommer från Zetas trädgård, som ligger i närheten.

Det inglasade uterummet med dubbel takhöjd sträcker sig en våning upp till en annan inglasad uteplats. Golv­mattan heter Artisan slate och kommer från Bolon, pall av Jasper Morrison från Vitra, stolar CH-25 av Hans J Wegner, Nordiska galleriet. På terrassen skymtar en kruka från Friends & founders.

Från matplatsen kan man gå ut i en glasutbyggnad. Det är här man kurar ihop sig i en fåtölj när det blåser kallt eller regnar, smattret mot de höga rutorna är tätt inpå. Från glasutbyggnaden har vi byggt en terrass, som ger oss snabbare tillgång till trädgården. Det är märkligt hur avskärmad man kan bli när man bor ett plan upp.

Pall Spin av Staffan Holm från Swedese, kruka, Carina Seth Andersson, linnekuddar från Garbo interiors och Artek, NK inredning. Soffbord Elephant table, Wrong for Hay. Matta Private 0204, NK inredning. Fotografiet längst till vänster på väggen är taget av Åke E:son Lindman, likaså det längst till höger. Resten är från Dusty deco.

Matbord och stolar från Dux.

Spiraltrappan fortsätter upp en våning till, här finns ett litet allrum till barnen, en utgång till en inglasad terrass (i renoveringsbehov) och en takterrass bland tallkronorna. Från början var hela taket runt allrummet en enda stor terrass men efter några vintrar med idogt skottande täckte en tidigare ägare merparten av taket med papp.

Nu har det gått dryga tre år sedan vi köpte huset. Utöver terrassen, och ett sovrum som vi anlitade inredningsarkitekten Daniel Heckscher på Note design studio för att uppdatera, har vi inte gjort någon renovering. Jag har hetsrenoverat mig genom ett antal hus, både i London och i Sverige, och nu har jag inte längre lika bråttom. Huset har bara haft två ägare före oss, och det tilltalar mig, här stannar man länge. Konstruktören som var med och uppförde det har bott här längst.

Det finns en rad detaljer som talar emot huset: rännor som löper genom byggnadens mitt, papptak som måste kollas för läckage titt som tätt, nakna fönster med stor insyn. Men efter tolv år i London är jag luttrad, allt är inte praktiskt. Jag trivs här. Och så är det min svaghet för 70-talshus, liksom färgade av framtidshopp och visioner om hur man ska leva, de bär hopp om ett bra liv, med stora sällskapsytor, väl­in­ramade fönster och kaxiga huskroppar.

Från vardagsrummet ser man in i sovrummet. På bok­hyllan skymtar man det inramade fotografiet Susa in the fog av Santiago Mostyn från Absolut art, lampa av Andreas Martin-Löf.

Inredningsarkitekten Daniel Heckscher på Note design studio har ritat mönstret på väggen, som är gjort av vanliga släthyvlade lister. Intill sängen står ett solitt marmorbord av formgivaren Nick Ross, samt idel bok- och tidningstravar. Påslakan kommer från Society.

Vikväggarna, designade av Daniel Östman, döljer det öppna köket som snart ska renoveras. Stolarna köptes på Blocket, av ett par som haft dem i 50 år. Keramiken kommer från KH Würtz.

Ursprungligen fanns det en biosalong i huset, men de nuvarande ägarna nyttjar rummet som vardagsrum.

Radhusområdet Riksrådsvägen som ritades av Léonie Geisendorf  i Enskededalen i Stockholm tillhör ett av södra Stockholms mer omtalade bostadskvarter och är en favorit bland arkitekter.

Nu är arkitekten Léonie Geisendorfs eget hem, Ateljéradhuset, ute till försäljning för första gången och har under veckan redan blivit till en snackis bland Geisendorfs fans och 50-talsfanatiker. Glasdörrar, smäckra trappräcken och en ateljé med imponerande rymd. Samt bastu, tre badrum, balkong och brasa! Området är otroligt barnvänligt med en mängd gemensamma utomhusytor och är berömd för Geisendorfs anpassning till terrängen, där tallar och berg i dagen präglar många av tomterna. Léonie Geisendorf är f ö 101 år och bor i Paris. Räkna med kö när det är öppen visning nästa söndag …

Riksrådsvägen 67, Stockholm. Se fler bilder på Mäklarhuset. Pris: 8 600 000 8 rum, 187 kvm. Fler hus till salu i samma området finns här.

Visa en nordbo ett litet citronträd i en kruka, och du kan utan några som helst skamkänslor plocka 4 000 kronor från henne. I synnerhet om det hänger tre riktiga citroner och dinglar i det lilla trädet. Det spelar ingen roll att likadana frukter finns att inhandla i närmaste snabbköp, tre för tio kronor. Ett fruktbärande citronträd är nordbornas Waterloo, en längtans ömmaste punkt.

Så har det varit i alla tider och så kommer det att förbli. Sedan européerna under 1700- och 1800-talen drog söderut och kollade in hur klimatet hade satt dem i den mest orättvisa av alla sitsar. Det var då orangerierna föddes, glashus som man kunde övervintra de vackra och dyrbara träden i. Parken i Versailles var naturligtvis värst, med 3 000 krukor i ett storslaget orangeri som byggdes under 1600-talet. Upptäcktsresenärerna släpade hem plantor till Europa, som de sedan byggde glashus för, för att övervintra apelsin och citron, pomerans och fikonträd. I England fick man hybris och ritade det 564 meter långa Kristallpalatset till den stora världsutställningen i London 1851. Det fungerade helt enkelt som en övertäckt park och blev så småningom till ett nöjespalats tills det utplånades i en brand 1936.

Vy från huset över terrasserna. Här är det lätt att umgås. ”Barnen är här jämt” säger Mikael ”Och wifin fungerar även utomhus vilket de ser som ett extraplus” Stolar, Tio, Massproductions. Pläd, NK Inredning. Pall, Norrgavel. Porslin Matteus/NK Classic Home. Servetter, Linum/NK Classic Home. Kruka, Granit. Flaska med kork, Granit. Växter från Blomsterlandet.

Goethe skaldade redan på 1700-talet om Italien som det ultimata paradiset, landet där citronerna blommar. Och drömmarna om citrusträden tycks aldrig ta slut. Än i dag fantiserar väl de flesta trädgårds­människor kring att kunna plocka egna citroner. Växthus- och orangeritrenden har under senare år vuxit enormt. Men de flesta av de nutida privata orange­rierna byggs mer för att få människorna att frodas än för att övervintra känsliga växter. Precis så är det hos Mikael Lövgren, ägare till Kottla Gård. Gården är med sitt byggår 1758 ett av de äldsta husen på Lidingö utanför Stockholm. Mikael, som till vardags arbetar som styrelseordförande i ett internationellt investmentbolag, hade själv drömt trädgårdsdrömmen om ett orangeri i flera decennier. Hans intresse för trädgård föddes när han bodde i England i sex år. Men redan som barn var han mycket i träd­gården, hjälpte föräldrarna där det behövdes.

»Och så var jag bra på att binda buketter.«

Trädgårdshusen används inte som orangerier utan för nutida umgänge. Men drömmen är densamma som för många hundra år sedan. Att lura sommaren till att pågå nästan året om. Kuddar på liggstolarna Granit, NK Inredning och Norrgavel. Matta från Granit.

Till 40-årsdagen fick han en roskurs i present, på Rosendal i Stockholm.

»Fantastiskt bra kurs. Det var jag och 20 kvinnor mellan 30 och 50 år, jag har aldrig varit så uppvaktad i hela mitt liv«, skrattar Mikael.

»Jag älskar att vara utomhus och ville hitta ett sätt att kunna vara det mycket mer, efter jobbet«, säger han. Familjen har även ett boende vid Medelhavet och det okomplicerade utomhuslivet där inspirerade också. Under Englandsåren hade Mikael dessutom sett en massa växthus och börjat på en idépärm med en mängd urklipp ur tidningar.

»Jag ville dock inte ha en pastisch, utan ett hus med ett modernt uttryck och hade en väldigt tydlig bild framför mig hur det skulle se ut.«

Mikael kopplade in Johnny Andersson från Jordens Arkitekter som tidigare hade hjälpt till med den omfattande renoveringen av Kottla.

»Kottla Gård är ju ett kulturhistoriskt arv«, säger Johnny Andersson.

»Och jobbet med trädgården och dess byggnader en fortsättning på den restaurering av gården som jag gjorde för 15 år sedan.«

Trädgårdshuset ska i princip fungera som ett vanligt hus, men också leverera känslan av det enkla utelivet. De traditionella materialvalen får husen att passa in i omgivningen. På köksbänken: Skärbräda, Tom Dixon. Skål och kannor, Blås och Knåda. Kruka, Granit. På hyllan: Glasmonter Norrgavel. Jordglob, In the Mood. Boxar, Hay. Glasmontrar med kopparkant, Housedoctor. Köket har ritats av Jordens Arkitekter.

Mikael blev ägare till Kottla 1994.

»Vi bodde i en väldigt fin etagelägenhet vid Stureplan då, egentligen hade vi inte en tanke på att flytta ut från stan«, säger Mikael. »Just den där dagen var vi i alla fall på Lidingö för att ta en kaffe på Långängens Gård. Vi hade sett en annons i tidningen att Kottla Gård skulle säljas och var nyfikna. Efter fikat fick vi fråga oss fram till rätt adress, i annonsen stod det nämligen fel.«

Väl framme var de en timme för tidiga och slog sig ner under gårdens största tillgång, den 600 år gamla eken, mitt på tomten. Ett av Lidingös största och äldsta träd. När mäklaren väl dök upp hade de redan bestämt sig.

»Mäklaren ville egentligen vänta in en visning till med rätt adress i tidningen, men vi tryckte på lite. Vi blev helt enkelt blixtkära i gården och detta fantastiska träd.«

Eken har under 1800-talet haft en fast spiraltrappa i trä runt stammen, så att gäster lättare kom upp i kronan. Mikael har firat sin 40-årsdag i det väldiga trädet. Stammens omkrets är imponerande nio och en halv meter.

Kottlagårdsområdet är ett av Lidingös bäst bevarade kulturområden. Att förändra en sådan miljö kräver naturligtvis ett visst handlag – men när Johnny Andersson tittade närmare på trädgårdens historia visade det sig att allt inte riktigt var lika gammalt som eken på denna tomt.

»Trädgården på Kottla hade, när vi tog oss an jobbet, en mer eller mindre heltäckande gräsmatta, som bara funnits i knappt 30 år av gårdens drygt 250-åriga historia. Vi ville gå lite längre tillbaka än så«, säger Johnny.

Så även om orangeriet och den tillhörande spaavdelningen med liten utomhuspool ger ett påfallande modernt uttryck, kan de kopplas till gårdens historia på ett speciellt sätt.

I bastun hänger handdukar från Norrgavel.

»På 1950-talet gav den dåvarande ägaren till Kottla, direktör Ahlin, i uppdrag till den kände trädgårdsarkitekten Walter Bauer (som bland annat gjort trädgårdarna på Gunnebo slott, Sundbyholms slott, Tessinska gården och stora delar av Drottningholms Slottspark) att göra ett förslag för Kottlas trädgård. Förändringen genomfördes aldrig men detaljerade ritningar fanns kvar.« De inspirerade Johnny till att lägga orangeriet på den svagt sluttande tomten snett nedanför väldiga eken.

»På den delen av tomten har det vid ett flertal tidpunkter genom historien varit arbetade rabatter, grusgångar och bersåer. Det var även här den strikt indelade delen av rosenträdgården var förlagd.«

70 lastbilar grus fraktades bort för att kunna bygga en nedsänkt avdelning i ölandssten. Orangeriet skulle även förses med vatten och el. För att lägga ledningar fick det grävas med stora omvägar för att inte störa den väldiga ekens rotsystem.

»När halva trädgården var uppgrävd kom några av mina släktingar förbi och såg den visserligen tillfälliga, men i alla fall rätt imponerande förödelsen. De tittade lite undrande på mig. Hur vågar du göra så här? Kommer du inte förstöra alltihop nu?«, skrattar Mikael.

Johnny Andersson kallar hellre orangeriet på Kottla för trädgårdshus. »Trädgårdshusen påminner om gångna tiders växthus och trädgårdsmästarens bostad. De nya husen har fått helt andra användningsområden, men vi har försökt behålla karaktären av att de fort­farande samspelar med trädgården. De ska upplevas självklara i sin kontext med en egen stark identitet. Uppdraget var att skapa en kravlös plats med ljus och rymd med flexibla ytor för umgänge. Byggnaderna skulle upp­levas opretentiösa, lätta och enkla men fungera året runt med högsta komfort.«

Elegant spaavdelning i grå ölandssten. Dusch och blandare i mässing från Tapwell, belysning Ifö. Borstar från Norrgavel.

Resultatet blev över förväntan. Orangeriet och spaavdelningen ligger i strålande midsommarsol när Residence hälsar på. Under sommaren står det inte en enda växt i huset. Det är på vintern Mikael förvarar sina citrus- och olivträd i huset, men det är inte direkt för deras skull som orangeriet kom till.

Året om används glashuset som ett fantastiskt uterum där det lagas middagar i köket eller direkt vid grillen utanför.

»Vi har fått ett helt nytt umgängesliv. Barnen kan ha sina gäster här, och ingen behöver ens komma upp i huset egentligen, det här är en helt självständig fungerande sällskapsyta. När jag handlar brukar jag ha en kasse till orangeriet och en till mitt vanliga kök, så att man slipper springa emellan husen när man lagar mat.«

Den nedsänkta stenlagda trädgården har dessutom försett Mikael med en helt ny klimatzon, där om inte citronträden, så dock i alla fall ett persiko­träd frodas alldeles utomordentligt och sätter mängder av frukt.

»Jag kan verkligen säga att vi nu lever mer utomhus än tidigare, precis som jag hade tänkt mig innan vi drog i gång projektet. Nu gäller det bara att hålla rådjuren borta från det här.«

Två glamsmarta globetrottrar som jobbpendlar runt världen i konst- och designbranscherna. Första intrycket av paret Lars Nittve och Shideh Shaygan, som numera bor i Hongkong, är knappast att de också är passionerade skidåkare som älskar svensk fjällnatur. Som gått på tur och åkt utför sedan barnsben. Men så är det. Lars kommer från en spänstig familj som gärna semestrade i svenska fjälltrakter både när det var snö och barmark. Även Shideh, som är född och uppväxt i Iran, åkte mycket skidor som barn. I bergskedjan Elburz mellan Teheran och Kaspiska havet ligger snön cirka fyra månader om året, här är också perfekt för fjällvandring. Tillsammans har Lars och Shideh åkt mycket både i Åre och Alperna.

Fjällstugan tornar upp sig över den branta fjällsluttningen, 700 meter över havet. Huset stod färdigt på sensommaren 2013.

Därför kändes det naturligt för dem att slå ner sina svenska bopålar i Jämtlands fjällvärld, inte i kungliga huvudstaden. Ett fjällhus tänker man sig annars mest som ett rätt begränsat boende. Någonstans att åka skidor och mysa i vintermörkret. Och visst fyller deras rustikt eleganta chalet just de funktionerna. Men också många fler. För museichefsveteranen Lars Nittve och arkitekten Shideh Shaygan är fjällhuset i jämtländska Edsås­dalen, som Shideh har ritat, deras hem och plattform i Sverige. Det är här de har sin svenska hjärtpunkt, när de inte reser eller befinner sig i Hongkong. Lika mycket som att skida på vintern gillar de att gå rejäla turer när snön är borta, längs vandringslederna upp till de många fjälltopparna runt huset.

Lars Nittves kometkarriär i konstmuseivärlden är välbekant. Från konsthallen Rooseum i Malmö på 90-talet, via Louisiana i danska Humlebæk och uppbyggnaden av Tate modern i London, till en rekordlång chefstid på Moderna museet i Stockholm. Och nu, sedan fyra år tillbaka, ledare för den gigantiska museisatsningen M + i Hongkong, planerad att öppna för publiken 2018.

Träkänslan är fundamental för upplevelsen av huset. Målningar av Lars Nittves farfar Arvid Nittve – och en röd monokrom duk målad av svenskamerikanska konstnären Anders Knutsson, målad på en jämtländsk dräll vävd av Hanna Kristin Isaksson. Kaminen är en dansk Scanspis DSA 5. På bordet ett litet glittrande horn, ett konstverk av den amerikanska konstnären Marc Swanson.

Lars och Shideh träffades i London. Som 18-åring kom hon från Iran till Sverige. Utbildade sig på Konstfack i Stockholm där hon också verkade några år, innan hon drog vidare till egen arkitektverksamhet i London. Som hon yrkesmässigt aldrig helt har lämnat, även sedan paret gift sig och bosatt sig Stockholm. Heller inte nu, när de bor i Hongkong. Flera av hennes kontakter och uppdrag finns fortfarande i Europa.

Så, det är en bred mix av minnen från skidorter runt världen som huset i Edsåsdalen bär på. Från Elburz i Iran via Chamonix och Fjällnäs till
japanska Niseko, där Lars och Shideh ibland tar en weekend i kyla och snö, som avbrott från den ständiga sommaren i Hongkong.

»Kärleken till fjällnatur har jag med mig från uppväxten«, säger Shideh. Men det var framförallt när jag jobbade med Fjällnäs – hotellet i Tänndalen – som jag fick en känsla för det unika med svenska fjäll. Jag pratade med Lars om att vi borde skaffa ett ställe där.

Köket är händelsernas centrum. ”Vi frossar i jämtländska delikatesser, favoritköttet ren, egenfångad fjällfisk, svamp, bär och fantastiska ostar.” Specialritat matsalsbord i ek med Hans Wegners CH 24-stolar.

Efter flytten till Hongkong fick tanken på ett hus i Norrland nya dimensioner. Lägenheten i Stockholm var tömd och uthyrd. Men de längtade efter att ändå ha en bostad i Sverige. Varför inte i Åretrakten, likaväl som i Stockholm?

Så blev det. Parallellt med projekteringen av »Hatthugan« – som de kallar fjällhuset efter Lars smeknamn på älsklingsboken som barn, Hattstugan av Elsa Beskow – hade Shideh lämpligt nog ett uppdrag i Chamonix. Ett alphus som skulle ritas om. Erfarenheterna därifrån var värdefulla. Bland annat tog hon intryck av den kontinentala vanan att »koka« trä, bois chauffé. En ångbehandling som ger varm färgton och fint åldrande åt träet, en metod hon använt för träpanelen inomhus i »Hatthugan«.

I övervåningens storstuga kombineras matplats och kök med vardagsrumsdel. Bord av Bruno Mathsson. Soffor från Ihreborn och Ikea, vägglampetter av Josef Frank. Pratbubbla av Jan Håfström.

Huset är inte jättestort utan framförallt bekvämt och genomtänkt. Naturnära material och färger, mycket trä. En känsla av jämtländskt härbre, men med en modern, internationell twist. Anslående är valet av konst i huset. Lars Nittves nisch i konstvärlden har ju alltid lutat åt den mest
aktuella samtidskonsten. Något som också kom till uttryck i deras gemensamma hem i Stockholm. Men konsten därifrån har de nu mestadels tagit med till lägenheten i Hongkong, belägen vid havet i stadsdelen Repulse Bay.
Medan konsten i fjällhuset har en uttalad koppling till Norrland och
fjällnatur. »Vi vill ha en privat relation till all konst vi omger oss med«, säger Lars. »Både här och i Hongkong. Några verk i stugan är faktiskt
målade av min farfar, som inte var professionell konstnär utan konser­vator. Här finns också en annan av mina barndomsfavoriter, Renen Parrak, målad på 1950-talet av figuren Plupps skapare Inga Borg.«

Här slutar vägen uppför fjällbranten. En liten bro leder över sluttningen rakt in i husets övervåning och stugans varma hjärta!

En fristad. Så ser de på huset i jämtländska fjällen. Som för övrigt ligger högt upp i backen, bara något stenkast från närmsta pist. Den perfekta kontrasten till evig sol och hektiskt stadsliv i Hongkong.

»Även socialt perfekt«, säger Shideh. »Vi träffar nästan alla våra vänner här. Speciellt på påsken verkar det som halva Stockholm är på plats i Åretrakten, Sveriges mest internationella fjällhotspot.«

I 2013 års upplaga av det populära inredningsprogrammet ”Sommar med Ernst” tog Ernst Kirchsteiger sig an att förvandla ett förfallet orangeri till ett sommarboende ut över det vanliga. Orangeriet är en del av anrika Kohlswa Herrgård som ligger strax utanför Köping i Västmanland. I dag består herrgården av fyra fastigheter.

Peder Larsson Höök bygga den första byggnaden på Kohlswa Herrgård på 1600-talet. Ett par hundra år senare tillkom det numera välkända tv-orangeriet. När Ernst renoverade det hade orangeriet stått tomt i drygt 50 år.

– Om folk har vant sig att se byggnader ”före och efter” tidigare kommer de att få se ”brutalt före och efter” den här gången, har Ernst sagt till Aftonbladet.

Och så blev det också. Genom smarta lösningar, gedigna materialval och vackra färgval lyckades Ernst återskapa ett orangeri väl värt sitt anrika rykte.

För att Ernst orangeri ska bli ditt tillkommer de tre övriga byggnaderna som tillhör Kohlswa Herrgård. Priset då? Enligt mäklarannonsen ligger utropspriset på 15 miljoner kronor.

Före: Ett nedgånget orangeri med stor potential

Efter: Ett anrikt orangeri med vacker arkitektur

Ernst lät även rusta upp ett förfallet växthus och valde att satsa på att skapa en sällskapsyta

Sovrummet i orangeriet på Kohlswa Herrgård.

Badrummet i orangeriet med marmor och vackra färgval i fokus

För fler bilder och mer inspiration, se mäklarannonsen.

Läs mer: 

Drömmen om orangeriet som blev sann

Andreas Martin-Löf poserar med modeller av ett bostadsprojekt i Upplands Väsby (Junior Living) norra Djurgårdsstaden (Aros bostad) samt en fasadstudie inom projektet Lyceum (Oscar Proporties). Foto: Tobias Regell

För snart ett år sedan blev Andreas Martin-Löf utsedd till Årets arkitekt 2014 på Residence Stora Formpris med motiveringen:

”För en förnyelse av Stockholms bostadsvärld i två riktningar, det mest exlusiva men även det som storstäder behöver mest: kvalitativt och snyggt lågprisboende”.

Till grund för motiveringen låg bland annat Andreas Martin-Löfs pionjärprojekt EDA, som 2014 resulterade i 124 modulbyggda lägenheter, i Knivsta söder om Uppsala. EDA visade vägen framåt på den svenska bostadsmarknaden som länge kantats av bostadsbrist, främst i storstäderna.

På bilderna ovan: resultatet av Andreas Martin-Löfs projekt i Knivsta.

Nu är Andreas Marin-Löf aktuell med ett uppföljningsprojekt i Västberga, där det nu byggs ett helt nytt kvarter med hjälp av flyttbara, färdiginredda lägenhetsmoduler.

– Projektet i Västberga är det första uppföljningsprojektet av vårt prototypprojekt EDA i Knivsta som fick väldigt stort genomslag 2014 på grund av projektets annorlunda konstruktionsprincip och uttryck, säger Andreas Martin-Löf till Residence.

Så kommer lägenheterna i Västberga se ut. På bilden är en av lägenheterna från Andreas Martin-Löfs första projekt i Knivsta.

I Västberga byggs det dubbelt så många lägenheter som i Knivsta. 280 lägenheter produceras av Junior Living för Sveriges största kommunala bostadsbolag Svenska Bostäder.

– Det blir hyresrätter som kommer att förmedlas via den kommunala bostadsförmedlingen och de som får en lägenhet i Västberga kommer att kunna behålla sin köplats under tiden de bor där, säger Andreas Martin-Löf som på sikt kommer att fortsätta vara med att förändra Sveriges bostadsmarknad.

– Vi har för närvarande ca 1000 lägenheter av denna typ på ritborden och det kommer både bli hyresrätter och bostadsrätter.

Med nio dagar kvar till Residence Stora Formpris 2015 kan Andreas Martin-Löf blicka tillbaka på betydelsen av utmärkelsen.

– Att få utmärkelsen årets arkitekt av Residence har inneburit mycket positiv uppmärksamhet och en övergång till att möta fler och fler beställare som aktivt söker upp oss för att de tror på det vi gör. Kontoret fick med utmärkelsen en bekräftelse på att vårt arbete uppskattas och gör skillnad i en annars rätt slätstruken svensk bostadsproduktion, speciellt inom budgetsegmentet.

Andreas Martin-Löf har gjort mycket annat, bland annat förvandlade han Stråhattfabriken till bostäder för Oscar Proporties.

Läs mer:
Årets arkitekt 2014.
Årets arkitekt i hans eget sommarhus.