Text: Daniel Golling
Foto: Åke E:son Lindman
Styling: Lotta Agaton
”Som arkitekt är det en mardröm att rita sitt eget hus.”
Ursäkta?! Hörde jag rätt? Ska det inte vara precis tvärtom? Är det inte när arkitekten är sin egen chef och uppdragsgivare som det finns en möjlighet att göra allt det där som inte går när andra är inblandade. Ta ut svängarna, testa det oprövade, slippa ta hänsyn. Gör inte de möjligheterna ritandet av det egna huset till alla arkitekters största dröm? Kanske, men arkitekten Leo Qvarsebo är uppenbarligen av en annan åsikt.
Det visar sig snabbt att hans inställning grundas på hans erfarenhet med fritidshuset beläget i en kohage i närheten av släktgården en bit utanför Hedemora i Dalarna. Och det kan ju hänga ihop med att det var Leo som ritade huset och byggde det också. En lång resa på två och ett halvt år som gjorde honom ett knippe erfarenheter och insikter rikare. I mitt anteckningsblock hittar jag den här meningen: ”Att som arkitekt bygga sitt eget hus är att säga att ›det här är min världsbild‹ och det förpliktigar”.
– Det är tufft att ta på sig de anspråken, förklarar Leo.
Så vilka är anspråken?
Även här är svaret förvånande.
– Jag ville hitta det arkaiska. Det enkla.
Och han ville hitta en plats som kunde tillfredsställa familjens längtan efter något som är en kontrast till livet i stan. I byn i Dalarna hade Leos familj redan ett ställe. Han och hans syskon delade på ett torp, men där fick den växande storfamiljen inte plats. Lösningen blev att köpa ett stycke kohage av en granne.
– Hade det funnits något hus till salu i byn hade vi kanske köpt och byggt om det spekulerar Leo. För mig är det viktigaste att ha en plats man har en anknytning till.
Ett hus som liknar en oerhört kaxig ostbit. På kant med konventionerna, men i full harmoni med omgivningarna. Korgarna på terrassen kommer från Svensk slöjd, hinkarna Knut & Svea. Leo Qvarsebo är utbildad i Stockholm och Paris. Hans föräldrar är konstnären Lena Lervik och skulptören Thomas Qvarsebo, han är yngst av fyra syskon.
Med all utsikt åt ett håll står valet mellan att rita en utdragen glaslåda eller att bygga på höjden med stora akvariefönster. Fönster som ramar in kohagen som huset är byggt på eller landskapet bortom det. Arkitekten Leo Qvarsebo valde i stället att gå mot strömmen: huset ser i profil ut som ett toppigt tält, är mörkgrönt och sträcker sig uppåt.
Glasburkarna på bordet kommer från Garbo och Iris, mattan och puffen är från Designhouse Stockholm.
Nu ska vi inte gå så långt som att säga att huset är komplicerat, det är ju trots allt ett fritidshus, ritat för det där bekymmerslösa ledighetslivet. Kravspecifikationen skiljer sig inte så mycket från de flestas: ett mobilt kök, så att det även går att laga mat på det stora däcket framför huset. Ett vidunderligt arbetsrum och ett sovrum där husbyggaren kan ligga i sängen och titta på stjärnorna och lyssna på åskan.
Kort sagt ett fritidshus där det går att arbeta en stund, grilla en bit och slappa en hel del. Inga konstigheter. Räck upp handen den som inte önskar det av sommarstugan. Trots det har familjen Qvarsebo fastnat för, och realiserat, en lösning som ligger en bra bit från schablonbilden av ett hus som i Sverige är falurött, har fyra väggar, räta vinklar och sadeltak. Så hur landade det ett hus som bara är ett tak med tre gigantiska akvarier som sticker ut, på en kohage en bit utanför Hedemora? Och ett hus som dessutom vågar vara mörkgrönt och inte falurött. I Dalarna!
– När allt schysst ligger åt ett håll har man två val, säger Leo.
Med ”allt schysst” syftar Leo på utsikten, för bortom kohagen är det ett underskönt landskap med Bysjön och stora skogar som breder ut sig. Skulle kunna vara hämtat ur en målning av Helmer Osslund. Åt andra hållet, på husets baksida, är det en kompakt granskog. En John Bauer-värld mer lämpad att utforska i fantasin än att rikta stora fönsterytor mot.
– Vi hade en massa idéer, men vi kände att skulle vi bygga något lågt på marken skulle vi förlora tomten, säger han.
Så tanken på vad Leo kallar en uppglasad låda sköts åt sidan och i stället siktade de in sig på det andra alternativet: söka sig uppåt, bygga på höjden för att skapa en variation i upplevelsen av tomten.
Till taknocken är det imponerande åtta meter. Trapphuset skär som ett schakt rakt genom hela huset, med några halvplan och avsatser instuckna på vägen. På markplanet finns en liten alkov, gjord för lek, under trappan, och lite högre upp i huset finns lönndörrar genom vilka barnen kan förflytta sig på oväntade sätt mellan rummen. Fönstren är fynd från Blocket. Effekten av att samtliga är begagnade blir tydligast när de står öppna eftersom alla är hängda på olika sätt.
Det stora taket har perfekt solstolsvinkel och det finns rep som familjens alla klätterbaroner kan använda för att ta sig upp till terrasserna ovanpå de stora fönstren.
I sann gör-det-själv-anda är köket byggt med likadan plywood som husets inredning i övrigt, med gamla kökslådor, vitvaror och diskbänk som fyndats på Blocket eller donerats av vänner.Skärbrädor, Garbo.
Men huset har inte bara fönster utåt, mot den där självklara utsikten, utan även in mot schaktet. Just det fönstret kommer från Leos brors, formgivaren Alexander Lerviks, hus på Lidingö och är en vink till barndomshemmet där Leo och Alexander bodde på ett loft med 1,6 meter i takhöjd. Från ett invändigt fönster kunde de titta ned i mammans ateljé, och när det var öppet ropa till föräldrarna. Nu har Leos barn Siri och Edvin den möjligheten. Invändigt är huset klätt i plywood, även trappan är av limmad plywood. Leo verkar rätt säker på att den är Sveriges billigaste. Materialet dominerar invändigt, men huset bjuder på kontraster. Gammal spis och ugn, fynd från Blocket eller gåvor från släktingar. Men det finns även kontraster i takhöjd. I köket har höjden krympt så att Leo når taket när han sträcker upp armen.
– Huset ska vara som en bil, menar Leo. Man ska kunna sätta sig utan att slå i huvudet.
En variant på den mossiga liknelsen att god arkitektur liknas vid en damsko – liten och nätt, men rymlig och bekväm att bära. Att se ett hus som en bil är ett sätt att se på arkitekturen. Det går också att beskriva hus krassare, vilket är precis vad Leo med sin erfarenhet gör:
– Man kan se ett hus som en kulturell produkt eller som tvåtusen timmar. Antingen lägger man dem själv på huset, eller så gör någon annan det.
Det är femtio arbetsveckor. Tio års semestrar. Även om Leo skapat huset med en hel del hjälp av släkt och vänner så är det mycken förlorad ledighet som lagts i potten. Hur har han hunnit med detta sedan byggstarten på hösten 2010? Vad har familjen behövt göra avkall på? Och framför allt, har äventyret varit värt besväret?
Två exemplar av Mogens Kochs regissörsstol MK 16 ståtar i fönstret.
I våningsängen ligger överkast från Linum och kuddar från NK. Inredning.
Aldrig har väl kontrasten mellan fram- och baksida varit så tydlig som här. Men varför ska fönster placeras mot en mörk granskog när ett vidunderligt landskap ligger framför huset?
Man kan anta att en och annan av de där timmarna har varit outhärdliga minuter av frustration, slitet hår och hammare som träffar tummen i stället för spiken. Men borde inte uppoffringar, mödor och strapatser göra tillfredsställelsen större när allt väl är klart? Kan de förhöja njutningen av att klättra upp längs taket (som lämpligt nog har fått en idealisk solstolsvinkel) och sätta sig på den terrass som skapats av taket till fönsterlådan utanför köket?
Italo Calvinos bok Klätterbaronen, ligger på bordet i läs- och arbetsrummet. Det är naturligtvis en slump, men det ser ut som en tanke att berättelsen om Cosimo di Rondò som år 1767 klättrar upp i ett träd för att aldrig mer sätta sin fot på marken, ligger framme när vi rör oss upp i huset. Vi rör oss för att få nya perspektiv på tillvaron. Vem vill inte ha det, och vem hittar inte sina egna önskemål på Qvarsebos lista över vad det är tänkt att familjen ska få ut av vistelsen i huset på landet. Och just därför kan Leo, utan att tveka, säga att huset är ett uttryck för vår tid. Fast det ser ut som raka motsatsen till det mesta som byggs.
– Det är inte så att vanliga krav alltid kräver vanliga lösningar, förklarar han. Eller att unika krav alltid får unika lösningar.
